Tonni og Jørgen Rolsted - Genealogi
Silkesnöret
Forord.
I forbindelse med vores slægtsforskning er vi på vores søgning på Internettet stødt på en meget interessant bog "Silkesnöret", som er scannet og lagt på Internettet. Bogen er skrevet af Karl Gustav Thulin og efterfølgende lagt på Internettet af Håkan Sköldkvist. Bogen indeholder erindringer og skildringer fra forfatterens liv, hvori der også er oplysninger om forfatterens forældre og bedsteforældre.
Bogen er interessant for os, fordi forfatteren er barnebarn af af Karl Johan Ludvig Thulin, som i en årrække (1892 - 1896) boede sammen med Wilhelmina Wieslander i København - en søster til Tonnis oldemor.
Wilhelmina Wieslander og Karl Johan Ludvig Thulin fik 3 børn sammen:
- Svante Ossian (Oscar) Wieslander (født 1892) - emigrerede i 1923 til Des Moines, Iowa, USA
- Hugo Wieslander (født 1894) - blev danser og musiker
- Axel Alexander (født 1897) - døde som 10 årig
Bogen er også interessant fordi vi hjælper en familie i Iowa i USA med at forske i Deres aner i Danmark og Sverige. Konen i denne amerikanske familie er oldebarn efter Wilhelmina Wieslander og Carl Johan Ludvig Thulin.
Da bogen indeholder meget interessante oplysninger i relation til vores slægtsforskning og Tonnis slægt, har vi via Håkan Sköldkvist anmodet om familiens accept til at vi gengiver bogens indhold og nogle relevante billeder på vores egen slægtsforskningshjemmeside.
Familien har venligst givet os denne tilladelse og vi er Dem meget taknemmelig for dette.
Tonni og Jørgen Rolsted
Link til Håkan Sköldkvist's Internetside, hvor vi fandt bogen:
Links til Internetsider med og om Karl Gustav Thulin:
Forord af Håkan Sköldkvist (fra Håkans hjemmeside - 16. juli 2009).
Karl Gustav Thulin avled den 24 juli 2008 i sitt hem på Gran Canaria.Jag som har lagt ut hans bok heter Håkan Sköldkvist och lärde känna Karl när han och hans familj bodde på Stora Vännerstorp norr om Söderköping. Vi bodde senare i närheten av varandra på Gran Canaria.
Tyvärr dog Karl hastigt innan han hade tillfälle att ge ut boken, men jag vet att han ville att den skulle kunna läsas av flera.
På internet finns bilder på Karl och hans konst samt gitarrspel.
Jag skulle uppskatta om ni som läser boken mailar mig på skoldkvist snabelA telia.com Jag har mailkontakt med hans fru och son.
Håkan Sköldkvist
ISBN 978-91-633-4472-5
© Karl Gustav Thulin
Jag ser i en dröm mig själv som femårig. Jag har klättrat upp i en hög silvergran. Ifrån granens topp ser jag ett vackert landskap, där en bred bäck slingrar sig fram genom grönskan.
Idag, femtio år senare, kan jag klä det femåriga barnets upplevelser i en vuxen mans ord. Jag kan också se en vuxen mans värld genom ett barns ögon. Minnena är glasklara, men kanske har de omvärderats under tidens gång. Jag ser minnena som noggranna förberedelser av ett måleri, som aldrig tycks bli färdigt. Är det ett förskönat eller ett förfalskat måleri jag försöker måla fram i mitt sinne? Jag vet inte, men ett konstverk kan ju bli den lögn, som får oss att se sanningen, eller hur?
Jag ser mig själv som ett frågvist barn, som lyssnar intensivt till de gamla människornas berättelser. Åldringarna talar om Intigheten. Vad är Intigheten, frågar jag? ’Den är en naturens lag, som tvingar oss inse, att allt här på jorden skall nötas ut, som ett väl använt klädesplagg för att dö ett ögonblick och sedan förnyas igen’. Förgängligheten är en del av skönhetens gestalt. Förgången tid tystnar medan dimmor lättar i skogen.
Spindlar väver omärkligt sina skira mönster. Trådarna gnistrar underbart glittrande i skuggornas födelse. Daggdroppar formas ohörbart som pärlor i musslans innersta kamrar. Nuet gapar stort och slukar oss. Tidens evigt tickande hjärtslag slår mot klippblock, medan stormar piskar berghällarnas runor till oläslighetens glömska. Mina tankar kan liknas vid skvallerspeglar i fönstret på ett gammalt tegelhus, där gummorna sitter och förfärar sig över grannarnas syndfulla leverne.
Speglarna är som nattens drömmar. Ja, som surrealistiska tankar, som ser in i den fördolda framtiden, men även tillbaka till födelsens förelivetupplevelser. I moderlivet var vi trygga. I min dröm från silvergranens topp, ser jag hur jägarfolk följer tätt inpå utmattade villebråd. Ett rådjur, en älgkalv, en uroxe. Offert är för svagt att fly med flocken, när det dräps av rättvisans pilar.
Jag ser hur slaktaren slipar sina flitknivar rakbladsskarpa och flår bytet. Jag ryser. Rovdjuren kämpar sedan om rester från kadavret, som lämnats där vid den upptrampade stigens slut.
Människan finner sig nya boplatser längs åarna. Vattenströmmar ilar sin väg till öppet hav likt ålar till sitt Sarragazzo. Vi ser historiska händelser klart genom vårt inre öga, trots att vi aldrig någonsin varit där. Terrakottaröda majestätiska granitberg formas ständigt i världshavens svindlande djup. Jordens innanmäten väller fram. Brinnande lava strömmar ut likt blodet från ett dödligt yxhugg. Sedan svalnar magman då bergen långsamt höjer sig upp med landstigningen. De skall en gång i framtiden bli till skuggor i vattenspeglars upp- och nervända värld.
Nerbrytandets krafter gråter klagande i nuets gnista som uppstår mellan förgången och kommande evighet. Intigheten vill fylla ut händelsernas kronologiska bok med aningar och antaganden. Vi önskar veta vad som pågick före den tid våra ögon såg och våra öron hörde. Orsak och verkan smulas sönder till en tegelröd deg på drejskivan i krukmakarens verkstad. Lerklumpar formas sedan med stor skicklighet till dryckeskärl.
Vi samlas runt ett stort bord. Dricker svart kaffe, mörkrost, starkt som döden i Colombias narkotikakrig. Några av de församlade smuttar hett the ur stengodskoppar gjorda av uråldrigt material hämtat från markens frikostiga förrådshus. Den formbara leran fann så sitt sista avsked i drejarens händer. Koppar och fat torkades. Brändes sedan till stenlik oföränderlig hårdhet. När lergodset svalnat glaserades det i klara färger, brändes på nytt och såldes sedan på Köpcentret till lågpris medan krukmakarens familj levde under existensminimum.
Vi befinner oss i konstskolans lokaler på Vävaregatan 2, tre trappor upp. Det är kvällskursen. Några diskuterar ett stort ämne.”Konst, ett ord som kommer av orden ”att kunna.” Alma 86 år får vara med på målarkursen. Hon är ju ägarinna till fastigheten men ganska senil, stackarn. Se! Nu målar hon återigen som hon alltid brukar göra, sitt barndomshem i Mölle. Öppen spis, mor och far, tre syskon. Katten leker på trasmattan. Den tillåts fortsätta trots att den trasslar till farmors röda garnnystan. Alma har fångats i ett stycke tid som passerat för 80 år sedan. Hon ser tillvaron med barnets ögon medan löparen på väggen ständigt kungör högtidligt ”Hem Ljuva Hem.” Pendeluret i Almas barndomshem slår nu återigen sitt ”Dong Dong Dong”Alma har målat sina barndomsupplevelser. Närminnet sviker men det avlägsna minns hon som igår. Alma minns det som igår. Alma minns...
Kursledaren hade just läst en sida ur sin bok Silkesnöret. Han såg sig runt. Boken handlade givetvis om den förgiftningsskandal som drabbat hans familj, men var också ämnad att tjäna som minnesanteckning av händelser han upplevt under många år som konstnär.
Boken inleddes med en historisk återblick av det vattendrag som hade förgiftats. Ån kallades sedan urminnes tider Silkesnöret för att blidka vattenguden som tagit så många liv i sin famn, barn som drunknat, åldringar och hjältar som gjort sin sista resa i ett brinnande vikingaskepp. De blev alla offrade till Silkesnörets herre på den tid då Östersjön nådde långt in i landet.
Alla runt bordet sitter stilla i djupa tankar. Den sakrala tystnaden som följde på orden, Alma minns det som igår, var förtätad. Ingen ville bryta rådande silencium. Tystnaden klingar med sitt ickeljud hängande kvar i rummet. Rådande silencium kändes först skön sedan tom. Inte ens hunden på bakgården bröt in med sitt skall som den alltid brukade och inga steg av kvinnors högklackade skor hördes där ute i den kullerstensbelagda gränden. Inga störiga skränande målbrottsröstade ungdomar som hojtade efter att de lämnat kvällens sista bioföreställning. Märkligt! Det var dödstyst en lång stund.
”Sätt igång” ropade Karl. ”Måla på så att ni har något att visa upp när ni kommer hem. Sätt igång Enar.” Enar satt med andra tankar i sinnet. ”- Jag vill höra mer. Ni konstnärer är ena konstiga typer. Ni tänker inte praktiskt! Stäm de där byråkraterna på kommunkontoret, hälsovårdsinspektören och djurskyddsombudsmannen så slipper du försörja dig på att hålla kurser!” Enar slog sin pensel i bordet och upprepade det han sagt. Stirrade stint på Karl och förväntade sig en lång ursäkt. Karl teg uppgivet och därför fortsatte Enar att viska,”Dessutom är du ju en sig över den kala hjässan, tvinnade mustagen och stirrade Karl enastående konstnär. Du borde syssla mer med din egen konst!” Han strök rakt i ögonen.
Karl nickade instämmande. ”Sant. men, stämma stans gubbar för förgiftning? Inte lätt. De har makt, vänner och resurser. De är korrumperade. Jag litar inte ens på advokaterna som finns här i trakten. Så lättmanipulerade. Vänder kappan efter den vind som ger dem publicitet eller mycket pengar. Usch! Usch! Fy Fagerlund! Förgiftningen på vår gård? Puh Enar! Du anar inte! Svenska regeringen har varit inblandad i den här smeten sen femtiotalet. Tystat ner saken för många år sedan.” Karl skakade åter på huvudet och såg upp uppgivet och sa, ”Björn Gillberg miljöexperten du vet, ville ta gården som säkerhet om han skulle ta upp saken i domstol,” Säger du det?” Enar rynkade pannan. ”Det var som tusan.”Enar skrapade pipan och stoppade den på nytt. ”Låt oss gå ut på trappan och snacka. Jag behöver ett bloss. ”Kanske?” Tänkte Karl, ”kanske kunde den gamle erfarne advokaten hjälpa honom mot kommunens miljö- och hälsovårdsnämnd.” Tanken svindlade till. Byråkraterna i Söderköpings kommun hade faktiskt mycket att stå till svars för.
De hade anlagt ett giftupplag, kanske det farligaste i landet intill den å som ledde direkt till gårdens dricksvattenstäkt via täckdiken. Människor hade dött en grym död av utsipprande gifter. Ett sextital kreatur hade dött eller man tvingats nödslakta dem, då de blivit sjuka av vattnet. Symtomen påminde om rabiesanfall med blindhet och skakningar, snabba ögonrörelser, nostagmus och medvetslöshet.
Viktminskning och kast av foster m.m. Skandal! Skandal inte minst med tanke på hur Karls familj fått slita för att överleva på gården. Två av hans morbröder hade dött av giftet. Hans hustru hade blivit sjuk några år efter att han övertagit gården. Varje familj längs bäcken hade haft någon familjemedlem som dött i cancer. Man talade om epidemi! Skandal! Lögnhalser! Lögnaktiga politiker ända upp i regeringsnivå!
Ute på trappan talade Enar och Karl ostört. Enar erbjöd sig att ta upp fallet utan arvode. Han skulle visserligen snart läggas in och genomgå en stor hjärtoperation men under konvalescenstiden kunde han ta emot besök. Karls anteckningar var intressanta. Materialet var digert. ”Du får komma till konvalescenshemmet och läsa din bok för mig. Vi får se vad som vi kan göra. Gillberg var inblandadt sa du.”-Ja han kan ju det mesta om förgiftningar men i det här fallet tror jag att han var ute efter publicitet. Till och med hjältarna i det här landet är korrumperade idag. Gillberg och hans advokater hade ju just då vunnit målet i Finspång för familjen Eklöf som lidit gruvsamt av ett liknande fall. Vårt fall var trots allt allvarligare eftersom så många dog.
Gillberg visste ju att Sveriges tidigare stadsministrar, Tage Erlander och sedan Palme hade tystat ner saken redan på sin tid så det var ju naturligtvis något stort bakom hela affären redan då. Gillberg läste Vattenvärnets rapport om förgiftningen. Länstyrelsen och regeringen hade kännedom om allt, ja ärligt talat, man hade manipulerat undersökningsresultatet. Det fanns hemliga dokument.
Slaktade djurkroppar som sändes till Uppsala Veternärsmedicinska Anstalt försvann. Djur som befann sig på undersökning rymde och hittades aldrig. Några djur hade lyckats fly från en transport med tåg! Helt sinnessjuka ursäkter! En sjuk tjur hölls ett år utan undersökning men bröt benet under ett epileptiskt anfall, nödslaktades och kremerades utan obduktion o.s.v. Laxyngel som lades ner i en behållare med fem liter av åns vatten, klarade inte mer än någon timma. Sen dog Laxynglen.
Gillberg menade att giftet skulle finnas kvar i marken under minst 150 år och avge allt starkare och starkare gifter. Tre människor dog efter att de haft hudkontakt med vattnet. Läkarna konstaterade att dödsorsaken var av toxisk art men när det drog ihop sig till rättegång drog de sig ur. En av dessa utredare, låt mig kalla honom doktor Axman var tidigare ledamot av hälsovårdsnämnden i stan. Han satt på all information om skandalen. Förmodligen hade han blivit hotad eller varnad av någon i hög ställning.” ”Axman? Sa Enar frågande. Är han inte gift med Inga som sitter där inne och målar blommor?” ”Jo visst är han. Ett intressant sammanträffande.
Hon har ordnat tid till min fru hos sin make. Han tar emot hemma i sin bostad. Inga sa att han är expert på att lösa gåtan på svåra diagnoser, förgiftningsfall o.s.v. Inga var inte här när jag tog upp förgiftningen på vår gård. Hon vet inget om våra problem. ”Ska bli intressant att träffa hennes man”, sa Karl. ”Haa, du kanske kan lura ur honom lite information innan han anar ugglor i mossen”, Visst, vi ska dit på måndag kväll.
Han arbetar som företagsläkare nuförtiden med giftfrågor och utbrändhet bland fabriksanställda inom kemi industrien. Jag skall ta honom på hans egna grepp. Jag har ju gamla protokoll sedan 1960 där han figurerar som sakkunnig i hälsofrågor och där han uttalat sig till nackdel för vår sak.
Men idag har jag ju facit i hand så jag vet hans svaga punkter’ sa Karl. ”Strålade! Sa Enar.” Strålande. De dokumenten vill jag gärna läsa. Så blev det. Tre veckor senare besökte Karl den nyopererade Enar på Linköpings lasarett. Operationen hade gått bra och Enar var ivrig att få höra Karl berätta om sina svåra upplevelser på gården Stora Vännerstorp. De två hade kommit överens om att Karl skulle läsa hela sitt manuskript eller råmanus även om det inte var rättat eller recenserat av någon förläggare.
Linköpings sjukhus. ”Jaså, det är här du residerar”, sa Karl och stack fram snysket bakom en stor bukett blommor. Där låg han, Enar, hjälten som skulle hjälpa Karl få ordning på tingen i en rättegång mot stans förgiftningskommitté, miljö- och hälsovårdskontoret i Söderköping. ”Är det du som skall spela Perry Mason i min skandalrättegång?” frågade Karl med ett leende på läpparna. Enar såg inte mycket ut för världen. Lättmjölksfärgat ansikte och medtagen efter hjärtoperationen.
”Akta dig så jag inte brädar dig din slyngel, Sylvia kanske tackar ja om jag friar till henne. Jag har sett fotografierna av henne i ditt manus. Karamba vad vacker hon är”, sa Enar. ”Ja, det var ju det jag sa. Jag kan göra allt för att få henne frisk igen efter förgiftningen. Men nu sover hon, är levande död utan att orka med ungar och make”. ”Sorgligt, sa Enar. ”Vad sa doktor Axman om hennes tillstånd?” ”Han sände henne hit till Länssjukhuset.
Axmans bäste vän är överläkare där hon ligger, på neurologen, avdelning 10 rum 7. Hon skall genomgå 120 olika prover. Hon blir stucken som en nålnyna. Så vi får se vad de kommer fram till. Hon skall vara här en månad till så du får väl se henne ”in life” snart. Men det är väl bäst att jag är med då din gamle Casanova.” sa Karl och skrattade. ”Men nu skall jag läsa för dig ur mitt manus. Den börjar med hur min mormor och morfar möttes.” ”OK”Läs på du bara.” ”Ja men det är långt till huvudtemat förgiftningen!” Skit i det, jag skall vara här länge och är ganska rastlös av mig redan. Läs från början Karl, annars får jag inget sammanhang.” ”OK, sa Karl.” . Karl satte sig till ro och började läsa sina förfäders historia.
Höstmarknad 1897 mormor och morfar träffas! Kärlek vid första ögonkastet?” Han tänkte så, när hans och Agnes blickar möttes för första gången. Hon satt på en vagn och åt äpple och han satt mittemot på en bänk intill dansbanan. David de Tyr hade tagit sig till Valdemarsvik tillsammans med sin bror Alfred. De skulle handla en del på marknaden till sina föräldrar och sedan komma hem innan det mörknade.
Men David ville stanna tills logdansen började.” En liten flicksnärta” sa Davids bror när han upptäckte att David verkade ha blivit förtrollad av en flicka med rött hår. ”Flickan log mot David och ropade, ”E du zigenare?” ”Ja”. svarade han, men det var lögn. Han var bara en ung lång mager man med mörkt krulligt hår och röda kinder. Han tog upp sin luskratta och fickspegel, drog några tag genom håret, tog mod till sig, sträckte på benen gick fram och presenterade sig och satte sig intill henne. De hade lätt för att tala med varandra. De dansade senare på kvällen. Man bestämde att träffas vid annat tillfälle.
Genom att brevväxla berättade de för varandra saker som att Davids familj kunde spåras till de vallonska smedjorna mellan franska och belgiska gränstrakterna. Anfäderna kom som invandrare till Sverige för att utöva sitt hantverk inom smideskonsten. Enligt kyrkoböckerna kom släkten de Tyr till Sverige 1612. Johannessönerna, Agnes släkt var samlade i en snäv cirkel i trakterna runt Valdemarsvik. De var bönder, östgötar sedan urminnes.
Det var så det hela började på en höstmarknad 1897 i Valdemarsvik. Davids far, Wilhelm-Ludwig de Tyr hade varit sjöman under många år. Han skrev alltid dagbok och bevarade dessa anteckningar i sin sjömanskista med utskuren sirlig text ”Tillhör W-L De Tyr, född i Åtvidaberg den 1/7 1835. Män som gick till sjöss bytte ofta namn men Wilhelm-Ludwig behöll sitt ”De Tyr”. Han var stolt över sitt vallonska ursprung och brukade säga, ”Vad hade Svea Rike varit utan män från släkterna De Bech, De Geer eller De Tyr? Hade de inte flyttat hit så hade väl svenskarna fortfarande slagits med stenyxor”. Det låg något i det.
Nu kunde Karl konstatera att Enar var trött. Karl slog ihop sitt manus och sa, ”Enar, jag kommer tillbaka onsdag klockan 4”. Enar log och sa, ” Hälsa Sylvia från mig”. ”OK, krya på dig advokaten” sa Karl, stängde dörren försiktigt till det enskilda rummet och smög ut.
Nu var det äntligen onsdag. ”Hej konstnären!” ropade Enar där han satt i en gungstol framför panoramafönstret i dagrummet. ”Här görs det tydligen stora framsteg.” ”Visst vi har gymnastik, vi dansar med sköterskorna, fin medicin. Jag känner inte längre av röksuget. Men nu vill jag höra lite mer ur ditt manus. Vi kommer väl till saken någon gång hoppas jag”. De gick in på rummet. ”Sätt igång”. Karl började läsa...
Åren gick. Det är i slutet av 1904. Ett sällskap har färdats en halv dagsresa med häst och vagn. Solen lyser från en klarblå himmel. Ljudet av hästens hovar dunsar dovt i den mjuka faunan som växer i mitten av vägen, grodblad, mynta och andra örter som avger en frisk doft av vår. Lötarna på den nymålade Smålandskärran nöts mot sten och grus. Resenärerna får hålla sig i med båda händerna där vägen är som sämst. Lärkan drillar, flyger högt. Wilhelm-Ludwig, sjuttio år gammal men rask, är kusk på ekipaget. Han smackar och visar den gamla nordsvenska märren spöet och piskar till i luften. Hästen ökar takten.
Vid hans sida sitter hustrun Judith. Hon är betydligt yngre. Hon fyller snart 50 år. De möttes i Tyskland för många år sedan när Wilhelm-Ludwig var sjöman. De gifte sig och fick två söner, David och Alfred. Bägge sönerna finns med på kärran och dessutom är Davids trolovade Agnes med för att se på en gård som de tänker arrendera. Gården heter Borg gård. Den är byggd vid foten av en av de största fornborgarna i Europa, Ramunderborgen. Under resan berättar Wilhelm-Ludwig historien bakom de platser de kommer till....
”Söderköping har ett mycket märkligt förflutet”, berättar Wilhelm-Ludwig. ”Det sägs att Påvens utsände apostel, Ansgar kom till Birka, Sveriges första huvudstad, som visserligen vissa boklärda påstår idag, låg på en ö i Mälaren. Men i gamla tider kallades kullarna i Söderköping för Ansgars korskullar eftersom man från Ansgars tid alltid talat om att Birka låg vid Storåns vatten, vid det vi idag kallar Söderköping men på vikingatiden hette platsen Birka.
På kung Vasas tid tjänade biskop Brask i Linköping men han hade ett tryckeri i Söderköping eftersom han menade att byn var ägnad åt Nordens apostel Ansgar. Nåväl, Gustav Vasa var en intrigant herre som ville ändra historien för att komma åt det då katolska prästerskapet i söder för att förflytta historiens bopålar till Mälaren och de honom lojala prästerna kring Stockholm. Han lät gjuta om kyrkklockorna i söder till kanonkulor och lyckades försvaga motståndarna till hans regering, östgötarna i norr till de vildsinta Snapphanarna i Söder, i Göinge. Men, Ansgar kom alltså till Söderköping 829. Döpte vikingar enligt vad man alltid har sagt från far till son.
Följaktligen är den svenska historien ett falsarium. Inloppet till Storån, via Stegeborg till Söderköping, var då skyddat av en gigantisk undervattenlabyrint gjord av sylvassa ekpålar. Detta byggnadsverk finns kvar än idag under vattenytan, visserligen påverkat av tidens tand men bevisligen synligt vid klart vatten. Det var till för att förhindra utländska invaderares angrepp”, berättade Wilhelm-Ludwig.
”Dessutom vittnar den stora fornborgen norr om Söderköping om platsens betydelse redan för 1500 år sedan eller kanske mycket tidigare. Det fanns sjöfolk här långt innan vikingatiden. Kanske redan på Romartiden. Vikingaskeppen var kopior av Finiciska skepp, enligt Wilhelm-Ludwig.
Snart såg det lilla följet dalen där gården låg belägen mellan Ramunderberget och Borgberget. ”Titta vad vackert!” utropade Judith ”Inte trodde jag att det fanns en så vacker plats på jorden”. Hon torkade bort några tårar. Wilhelm-Ludwig log. ”Vad var det jag sa? Borgdalen är som ett utlovat land”. Han sträckte på ryggen, slog några snärtar med spöet och ropade. ”Se så märrskrutt. Skynda på innan det blir kväller!” De körde förbi den gamla prästgårdseken säkerligen tvåtusen år gammal. Den kallades fram till 1700 talet Bödeleken eftersom många människor hade dinglat där under sitt huvud, tjuvar, rövare, mördare men säkert också en och annan oskyldig själ. Framför Borgberget fanns det en liten bördig åker som på vikingatiden hade varit sjöbotten. Åkern var nu omgiven av sanka kärr med en ganska stor vattenspegel.
Wilhelm-Ludwig hade något myckat intressant att berätta som han hört av sin svåger fiskaren Albin i Färjestugan, en man som för 25 öre rodde folk över Göta kanal. Albins eka var rena biktbåset eller skvallerplatsen. Han lyckades alltid få upp lite nyheter från de som roddes över kanalen. Albin hade hört av en dräng till en storbonde att man tänkte sänka Oxtorpasjön som låg bakom Borgberget för att få mera åkermark. Man skulle spränga ett gatt ut genom Ramunderbergets östra delar och på så sätt sänka vattennivån i hela socknen. Borg gård, som på den tiden också kallades Igelkärret på grund av sina vattensjuka marker, skulle naturligtvis också få mera åkermark utan att man betalade ett öre extra.
Men den ende som tänkt ut denna möjlighet var Wilhelm-Ludwig och år 1905 arrenderade han Borg gård, ett igelkärr med mycket lite brukbar mark i ett arrende på tio år. Kontraktet innehöll följande: Till Wilhelm-Ludwig De Tyr upplåter undertecknad ett arrende på tio års tid.
Räknat ifrån den 10 mars 1905 till samma dag 1915, då arrendet utan föregående uppsägning afslås, lägenhet Borg med dess ägor i Igelkärret. Wilhelm-Ludwig och Judith, David och Agnes samt Davids bror Alfred De Tyr flyttade in i stugan den 1 oktober 1905.
Året därpå födde Agnes sonen Birger, några år senare i tur och ordning Elisabet, Maria, Ebbe och Sten. De första åren var mycket hårda. Kalla vintrar och heta somrar. Men så slog allt om. Wilhelm-Ludwig och David var nu storbönder. En sockenallmänning hade sprängt ett brett utlopp genom Ramunderbergets östra del ut mot Göta kanal.
Dagarna efter kunde Wilhelm-Ludwig och hans familj se hur vattnet försvann ut i kanalen och kvar lämnades Borgdalen med en vacker syn. I stället för 10 tunnland svårbrukad vattensjuk jord hade man nu 32 tunnland vacker blomsterjord, gammal sjöbotten färdig för sådd och skörd.
Silkesnöret, ån som tog med sig vattnet ut ur Borgdalen hade välsignat släkten De Tyr. Utbölingarna hade haft tur, sa man. Avundsjukan spred sig bland grannar och traktens bönder.
Valdemarsviks tidning 4 december 1911 under rubriken döda. Lantbrukaren Emil Johannesson hittades i fredags död intill vägen mellan Hult och hemmet i Lövdalen. Då Johannesson inte kom hem, meddelade makan Agusta Johannesson maken som saknad. Vagnen, som mannen färdades med, drogs hem utan kusk av de två oxar som tillhörde Johannesson. Mannen led av hjärtkramp och tros ha drabbats av sjukdom då ekipaget överraskades av snöstorm. Johannesson sörjes av hustru samt två vuxna barn.
Agnes hade sorg. Hennes far var död. Brodern Anders-Johan tog över föräldragården. Agnes hade alltid varit pappas flicka och sedan hon gift sig hade de inte träffats. De skulle gjort det till sommaren men Agnes skulle aldrig få visa fadern vilka fina kalvar hon hade dragit upp. Hennes far skulle inte heller få se hennes barn. Vad skulle far ha sagt om han sett hennes vackra trädgård? Hennes rikt blommande Luktärtor eller Jasminbuskarna? Hon hade målat om hela köket i vackra blå färger för att visa honom hur vackert hon bodde, hur lycklig hon var. Nu fanns far inte mer och sorgen tillät henne inte att äta eller sova. David såg det på ett annat sätt. Han gladdes över att hans svåger som tagit över gården hade betalt en ganska god summa som arvepengar för Agnes del i gården Lövdalen.
För att glömma sin sorg arbetade Agnes all sin fritid med en vävnad. Det skulle bli en vacker festduk stor nog till att duka med vid stora kalas och bjudningar. Medan männen arbetade på fälten satt Agnes och Judith och samtalade medan Agnes vävde på sin duk. Ungarna lekte på golvet och och busade runt. Agnes och Judith lärde nu känna varandras tankar och funderingar över livet.
Agnes tredje barn i ordningen fick namnet Maria. Maria var nu tre år gammal och en liten frågvis dam som ville växa och bli stor så fort som möjligt för att bli som de vuxna och kanske resa som farmor Judith hade gjort i sin ungdom. Under kvinnornas samtal arbetades det flitigt med trådar och garn. Mönstren växte fram på den stora duken och de två kvinnorna gladdes över att sitta vid vävstolen och berätta för varandra om livets hemligheter som kvinnor älskar att göra.
Agnes make David och hans far Wilhelm-Ludwig gladdes över arbetet ute på marken. Plogbillen skar ner i den mjuka fuktiga mulm. David kände en svag doft som steg upp ur den unkna näringsrika sjöbottnen. Jorden ångade som en människokropp under deras fötter medan oxarna drog den tunga plogen framåt och vände tilta för tilta. Plogbillen som varit rostig när den togs fram slipades snart blank som en spegel och blev som ny. David tyckte att den jordiga lukten från marken som vändes av plogbillen gav minnen av att öppna en vinflaska av bästa årgång. Något jordig mild doft. Femton timmars arbete på den friska jorden gav många timmars begrundan över livet och dess skönhet.
Inne i stugan turades kvinnorna om med att väva och att se till att det alltid fanns nymalt kaffe, nybakt bröd och middag på bordet. Livet var så underbart under tiden före det stora kriget. Men år 1914 kom det en kraftig snöstorm i april månad. Med snön följde en oändlig mängd maskar. Man tror idag att dessa maskar kan ha kommit på grund av en orkan i Asien. På vissa platser i Indien hade det varit invasion av insekter vars larver hängde i silkesliknande trådar. Stormen hade förmodligen tagit med sig en stor mängd insekter och larver ända till Skandinavien. Dagen efter att maskarna hade fallit med snön kom det ny snö, blodröd och illavarslande till sitt utseende.
Förmodligen kom den röda färgen från Australiens röda öknar med orkanvindar ända till Borg gård och andra ställen i trakten. Människorna i trakten upplevde den röda snön och maskarna som övernatuliga tecken på kommande krig och hungersnöd. Man fick en kuslig känsla av att svåra tider var i hastigt antågande.
Agnes höll på att väva färdigt sin duk och den var snart klas för användning vid glada högtider. Tragiskt nog fick duken tjäna till något helt annat. Det kom sig av att Judit blev funnen död i sin säng. Det var tidigt en morgon när det var dags att stiga upp. ”Judith är död ropade Wlihelm-Ludwig” Han försöket förgäves skaka liv i kvinnan. ”Judith är död”. Han grät hejdlöst medan de andra 7 skyndade till köket där hon låg i köksoffan. Hon blev bara femtisex år.
När Agnes skulle göra i ordning den döda kvinnan kom lillflickan Maria in för att se på. ”Farmor ser farlig ut!” Kvinnans ögon var öppna. ”Farmor Judith är inte farlig”, sa Agnes och log mot sin dotter. Agnes tog Marias hand i sin och smekte den döda kvinnans kind. Sedan kysste hon sin döda svärmor på pannan och sa till Maria. ”Farmor är inte farlig lilla vän”. Den vackra duken som Agnes hade vävt för glädjefulla stunder användes nu i stället till svepning av den döda kvinnan. Det var ett vackert tyg, men Judith var en vacker kvinna och Agnes tyckte att hon förtjänade det bästa hon kunde få. Två års arbete hade blivit en begravningslinda och det var som om hela den goda världen försvann ner i kistan med Judith det året. Man tog farväl och hästen med vagn, kista och begravningsfölje försvann bort in i dimman vid vägens slut medan lilla Maria och hennes syskon stod på kökstrappan och såg på.
Tillbaka till sjuksängen på Linköpings lasarett. ”Det var en sorglig historia”, sa Enar till Karl. ”Ja, men det positiva var ju, att mina släktingar fick så mycket mera brukbar jord. De kunde så småningom köpa gården, eftersom den gav så mycket.
Men innan dess så hände det mycket, som de slet hårt med. Till exempel när min morfar David och hans bror Alfred skrev under på ett stort lån till en slug granne, som sedan gav sig iväg till Amerika med alla pengarna. Det ledde till, att de svalt ganska mycket innan de lyckats lösa in det lånet.
Barnen hade det också mycket svårt, när de skulle gå till skolan. Lärarinnan var en grym plågoande. Hon var gift med byns präst och utnyttjade de fattiga familjerna, att ta med mat till henne och hennes fete giribuk till make. Ibland tog De Tyrbarnen och gav lärarinnan den mat, de själva skulle äta i skolan, för att inte få ovett inför alla de andra i klassen.
Prästgårdsbondens barn och de övriga rika familjernas avkomlingar blev favoriserade. Barnen De Tyr var ju dessutom mörka av sitt vallonska arv, vilket också var till deras nackdel. De kallades tattare. De tvingades dessutom städa lärarinnans bostad efter skoltid, då de inte kunde bidra med så mycket förnödenheter, som de rikas barn. Skolvägen var cirka sex kilometer. Därför kom de ofta hem trötta och det var sent på kvällen, så det blev väl inte så mycket läxläsning av. Längre fram fick de, gud ske lov, som dom sa, en bättre lärarinna, som var snäll och då gick det bättre.
De kalla vintrarna var svåra, eftersom De Tyrs inte fick ta någon ved i skogen enligt kontraktet. Bara grenar, som fallit ner eller kottar. Ibland räckte inte veden fram till våren. Men sedan hände det något, som såg ut som ett underverk. En granne till Borg gård hade fällt skog och det blev ett stort kalhygge där. De Tyrs fick plocka så mycket ved de kunde av resterna i skogen. På så sätt fick de ved för många år framåt. Dessutom växte det upp blåbär, lingon, hallon och björnbärsris, samt svamp och örter, som man kunde använda som medicin och the. De kunde till och med åka till Norrköpings torg och sälja sylt och torkad svamp.
Ebbe, Marias lillebror började med en kaninuppfödning och hade snart hela vedbon full av stora köttiga kaniner till slakt. Sedan cycklade han ända till Norrköping med en cyckelkärra, där bak full av slaktade kaniner. Kärran blev när den lades upp och ner en affärsdisk och snart hade han sålt allt, då köttbristen var stor, inte minst i en storstad som Norrköping. Och han berättade ofta om, hur kärringarna slogs om kaninerna och ibland försökte stjäla. Men de som stod i kö brukade återbärga stöldgodset till lille Ebbe tio år gammal och två skitar hög.
”Ha, ha”, sa Enar. ”En riktig affärsman tror jag!” ”Ja du, han blev en mycket duktig ekonom med tiden”. ”Det förstår jag”, svarade Enar med glimten i ögat ”men tyvärr har du inte ärvt den gåvan, tror jag”, sa Enar och skrattade till. ”Jag har faktiskt kollat lite av dina uppgifter, som du samlat på. Jag kan använda datorn i receptionen här på sjukhuset och den har internet. Bland annat finns det en journalist, som forskat i ämnen Sopologi. Visste du, att det fanns en vetenskap, som heter så?” ”Ja då”. ”Känner du till sopolog Helena Helgesson?” frågade Enar. ”Ja, henne har jag talat en hel del med. Hon är överhopad med jobb. Hon är ju den enda i Sverige i så hög ställning, som har huvudansvar över Länstyrelsernas alla fall med giftiga soptippar”.
”Hmm, jag tittade lite på statistik och fann, att tunnelbygget i Hallandsåsen toppar statistiken över de mest omtalade naturkatastroferna i Sverige”.
”Ja, ja, ja, men där har ju faktiskt ingen människa dött ännu. Förgiftningen på vår gård har tagit tre människors liv, samt orsakat ett okänt antal cancerfall med dödlig utgång. Och dessutom har min familj tvingats ha djuren installade året om, och ett sextiotal djur tvingats man nödslakta på grund av förgiftning. Men vår gård ligger ju så avsides, att ingen bryr sig eller hur?” ”Jag förstår, att du är upprörd, inte minst nu, när din fru är så sjuk.”
Nu var det åter dags med provtagning, och Karl lovade att komma tillbaka en annan dag. Han besökte sedan dagligen följande vecka konvalecenten Enar. De avhandlade ganska många kapitel i boken, avsnitt, som handlade om de stora världskrigen och tiden däremellan.
Familjen De Tyrs fem barn växte upp och Elisabet och Maria började tjäna som hemhjälp på olika ställen, och hjälpte föräldrarna med kontanter under Depresionen.
”Idag ska jag inte plåga dig med några krigshistorier, men tyvärr nådde krigen familjen De Tyr genom brev, som kom från Wilhelm-Ludwigs nu avlidna hustru Judiths släktingar. Hon var ju judinna och hemskheterna, som drabbade hennes syskon går inte att skildra i ord. Det var för väl, att hon slapp läsa alla brev, som kom från hennes syskon som levde och dog mitt i eländet.
Tillbaka till Borg Gård. Vintern 1924. ”Jaså du är vuxen nu Birger?” sa Agnes. Birger rakade sig med faderns skarpa rakkniv. Agnes retades lite och sa, ”Du kan väl ställa dig på perrongen vid Dockbacken i Söderköping. Tåget stannar inte där, så då kommer väl skägget att blåååsa bort”. Birger menade, att hans krusbärsskägg var så styvt, att han kunde slå in det med hammare och bita av det från insidan. De skojade ända tills Birger skar sig rejält. ”AJ fanders, det blir nog ett skråens stort ärr där”, sa han. Agnes blev rädd, när hos såg allt blod, som kom ut, men det var inte så farligt.
Birger var inkallad och skulle nu till Stockholm och bli kavallerist vid Kungliga Kavalleriet. Det passade honom. Efter att han gjort millitären, arbetade han på ett gods i Uppsalatrakten under en stallmästare, som hette Lambert. Det var en mycket kärv personlighet, som utmanade alla, men han gillade Birger. Vid ett tillfälle förolämpade Lambert godsägaren inför de anställdas ögon. Han visste, att hans kontrakt, som skulle gå ut ett år senare, inte skulle förnyas, och därför gjorde han allt han kunde för att lämna efter sig ett omtalat namn.
Det kom ett ardennerföl till stallet, som skulle bli ett riktigt avelsdjur. Lambert behövde Birgers hjälp. Varje morgon innan fölet skulle tas ut, så satte han en sockerbit i munnen på Birger, som var ganska kort till växten. Sedan tvingades fölet resa sig på bakhasarna för att ta sockerbiten ur Birgers mun. Sen fick den gå ut på bete. När hästen hade vuxit sig ur Birgers storlek, tog den långe Lambert över med en sockerbit i munnen varje morgon. Hästen lade hovarna på axlarna, kom med sin mule mot Lamberts mun och tog sockerbiten. Detta pågick, tills hästen var mycket stor, och Lambert blev avskedad.
Nu började en ny stallmästare. Han skulle ta ut hästen. ”Vad i helskota gör du krake?” skrek den den nye stallmästaren och ringde upp Lambert.”Vad har du gjort med hästen? Han är livsfarlig! Den stegrar sig ju!” Då förklarade Lambert, att man var tvungen att sätta en sockerbit i munnen och låta den nu enorme ardennerhästen lägga sina hovar på axlarna och låta den ta sockerbiten ur munnen, annars gick den inte ut och kunde bli livsfarlig. Detta var man tvungen att göra så länge den hästen levde, kanske tjugofem eller i värsta fall trettio år. En häst kan ju bli gammal, och Lamberts namn blev känt och bevarat för långa tider framöver, som Lambert Hästtämjaren.
I en nersläckt sjuksal på Kolmårdens sanatorium ligger en mager blek ung flicka. Hennes utmärglade kropp är tömd på all den ungdomskraft, hon hade bara sex månader tidigare. Hon hade då dansat hela natten med den rike grosshandlare Holger Stjärnhof. Han var belevad och visste, hur en ung kvinna skulle erövras med gåvor, smicker och komplimanger, ja? Det var nu hans tur att släcka sin törst i denna vackra unga kvinnas nektar av nardus. Svärmeriet varade tills kvinnan, på grund av sjukdom, inte längre kunde ge det, han ville ha. Sedan hon insjuknat försvann Holger.
Lungsot var hennes dignos. Den sjuka kvinnan anade, att Holger nu hade skaffat sig nytt sällskap. Hon visste, att det var nyårsafton 1929, och att man snart skulle utropa ett nytt decennium. Efter fyrverkerierna, som hon kunde se utanför fönstret från platsen för sin sjuksäng, somnade hon stilla in, medan festligheterna pågick överallt till och med vid en liten skålningsstund nere i stora salen på sanatoriet, där de som orkade medverka hade samlats.
Det var också fest på Stora hotellet i Norrköping där Maria De Tyr och hennes syster Elisabeth arbetade. Nu var de på dans. Holger Stjärnhof presenterade sig och bjöd upp Elisabeth De Tyr. ”Fröken dansar som en ängel” sa Holger och snart hade Elisabeth övertagit platsen efter den döda kvinnan, vars kropp ännu inte hade svalnat på Kolmårdens sanatorium.
Elisabeth skulle gifta sig! Alla gladdes. Holger var ju knallrik och den fattiga bonnlollan skulle bli överklassdam. Men I ett brev, någon tid senare, förklarar hon för sin mor Agnes: ”Han orkar inte längre med nöjeslivet, han verkar sjuk och hostar hela tiden. Vad kan det vara mor?” Det var naturligtvis lungsot och snart dog han utan att ha skrivit ett enda ord om Elisabeth i sitt testamente.
Hon fick missfall med ett långt gånget foster och kom hem till Borg gård med smitta och snart var även Maria inlagd på sanatoriet på Kolmården. En kväll hörde hon sköterskorna tala om, att Marias säng snart skulle vara ledig på den överfyllda salen. Hon förstod, att hon kunde dö snart. De tog tempen på henne. Kvicksilvret steg snabbt till 41 grader. Frossa, skakningar, hon kräktes av allt hostande. Sköteskorna sprang runt sängen, någon grät och bad högt till Gud.
Maria kunde inte andas. En läkare kom in och gav henne en ny injektion. Man hade samma dag fått in ett nytt botemedel, som man hoppades på. Hon blev yr, som en karusell i skallen. Kände sig tyngdlös, svävande. Plötsligt stannade karusellen i huvudet. Maria började yra om, att hon bröt sönder termometern. Kvicksivret spred sig i sängen. Hon tog upp en kvicksilverpärla och såg in den silvriga kulan.
Det fanns en liten stad där, trähus i olika färger. Det mörknade och ljus tändes i fönstren. Det började snöa och en man gick omkring och tände gatlyktona med en låga på en stång. Maria hörde ångvisslan av ett tåg. Lokomotivet gick i en bana runt staden i evigheter. Passagerarvagnarna hade fönster och där såg Maria människor, som vinkade till henne, men tåget stannade inte. Sen svartnade det för hennes ögon.
Följande dag vaknade hon. Febern hade gått ner till 38,5 Sköteskorna trodde inte sina ögon, men det nya botemedlet måste ha hjälp henne och tre veckor senare, kunde hon komma hem till Borg gård, men hon var svag, mycket, mycket svag, men fast beslutsam att inte dö, inte ännu i alla fall.
Den lilla bondsläkten på Borg gård fick en osedvanligt god insikt i de vilda djurens beteende. Gården och dess urskogar låg skyddade bakom två stora bergskmar mot söder, samt med Bråvikens djupa vatten norrut och de skygga djuren fick ett gott liv, naturligt, fridfullt. Naturens ostördhet bakom Borgberget andades frid, där sumpmarker, sjösystem och träsk övergick i Oxtorpasjöns vattenspegel. De otillgängliga trakterna låg på en landtunga, som var väl skyddad , inte bara av Bråviken, utan också Slätbakens djupa vatten.
I den täta urskogen uppe vid Uvberget hördes nattetid uvens dova läten fortplanta sina ekon genom den milslånga dalen. Det var det mest lyriska och exotiska lätet bland nordens fåglar. Uuu uve, Uuu uve, Uuu uve. Ibland om senvintern hördes flera uvar hoa, när månen stilla vandrade över den mörka vinterhimlen. Tidvis avlöste ugglorna uven med sina mystiska skrik. Det var som om nattliga symfoniska sakrala tonorglar spelades av någon i mörkret. Det uviska lätet ekade mellan de branta bergen på båda sidor om Bergdalen och Stora Vännerstorpsdalen, som gränsade i väst till Borg Gård. Ibland fanns det varg, lo och mårdhund i trakten. Det gav luften tillfälle att sätta andra ljudvågor i svängning, ljud som inte hörde till vanligheterna i trakterna.
På Borgbergets östra sida fanns det något, som kallades så lyriskt, som Näktergalsberget. Där hördes i vårtid ett öronbedövande tjatter av hundratals fågelarter, som häckade på platsen.
När Oxtorpasjöns vatten blev isfritt, brukade stora mängder död fisk flyta upp till ytan. Det var fisk, som kvävts i de grunda sumpiga vattnen, som ibland blivit bottenfrusna.
Därför häckade flera havsörnspar vid sjön. De majestätiska fåglarna kunde lätt förse sina ungar med föda.
Berget hade även varit en plats för en medeltida örtaträdgård, så därför växte där många okända växter, som munkar hade fört med sig från främmande länder. Orkidèerna Adam och Eva, var en av de ovanliga växterna, som växte på platsen och stoltserade sina röda hanblommor och gula honblommor.
Myrlejonet fångade sig myror i sina sandkratrar och många ovanliga fjärilar svärmade över några fjärilsbuskar. Räven trivdes också, där göken hade lagt sina ägg i främmande bon. Snart skulle gökungarna sparka ut sina rumskamrater och då kunde räven och dess avkomma äta sig mätta. Älg, rådjur, hjort och tjäder var också skogens innevånare. Dess läten hördes också, men endast vid brunsttider.
En natt hördes ett främmande läte. Det visade sig at vara en hund, som hade lurats i rävens fälla. Wilhelm-Ludwig visste var fällan fanns. Den fanns på en plats, som kallades Högan topp. Räven förföljdes av jägare med hund. Han fångade jakthundarna på följande sätt. På Högan topp fanns det en djup spricka i urberget. Den var enligt Wilhelm-Ludwig cirka hundra meter lång och mycket djup. Bredden på sprickan var väl så där en två och en halv meter. Räven lockade med sig hundarna och sprang mot sprickan och samtidigt, som den hoppade över den djupa sprickan, som var dold av en krypgran, som var spridd över ett stort fält, urinerade den, så hundarna satte nosen i backen och sprang rakt ner i klyftan och bröt nacken eller skadades svårt.
Nu satt där väl en stackars hundkrake och inte kunde komma upp, så Birger och Maria fick gå och leta reda på hundfällan. Och mycket riktigt, ett tiotal meter ner låg en hund och ylade. Man lyckades dra upp den med ett ankarliknade redskap, bundet med ett rep. Man tog hem hunden och skötte om honom väl. Ingen ägare hörde av sig, de var ju tjuvskyttar. Hunden fick namnet Boy och blev en trogen familjemedlem.
Det var en underbar tid så länge Wilhelm-Ludwig levde. Han var en mycket vis och god människa. Men tyvärr... Den vilda naturen skulle inte få fortsätta leva i fred. Höga politiker skulle komma att börja experimentera med kemiska ämnen, som skulle drabba naturen och människorna på Borg Gård. De Tyrs skulle straffas på ett osedvanligt grymt sätt. Giriga samhällsbyggare skulle snart förgifta miljön genom att modernisera folkhemmet med slit- och slängkulturen. De skulle snart förstöra naturen på ett sätt, du inte kan drömma om.
Dessa vidriga miljögifter! Ni idiotiska politiker, ni har fögiftat oss och mördat mina släktingar! Mördare! Ni skall straffas med lagens strängaste straff, ett evigt dåligtrykte och ett evigt grymt plågat samvete!
”Ja”, sa Enar. ”Nu verkar du förbannad”. ”Haa!!! Det är väl bara efternamnet. Men en dag kommer rättvisa att skipas och då, kommer en del att få skämmas. Jag kräver inte mer än, att de får skämmas och tvingas erkänna sina synder, det räcker för mig. Men att veta, att många människor har dött utan upprättelse, känns grymt,”
”OK, nu läser du vidare utan att bli sentimental, läs din slyngel”, sa Enar och torkade bort några tårar, han inte lyckats hålla tillbaka. ”Det är du, som är sentimental”, sa Karl, ”men gråt du bara. Du behöver ha ut lite adrenalin. Det kommer mera av den varan”. Karl tog några djupa andetag och läste vidare... ”Nu kommer vi in på hur gifter kunde hamna i naturen på olika ställen”.
Järnvägsbyggandet i Sverige var bra för människor, men hade en avigsida. Det var en utveckling på gott och ont. I början av 1900-talet byggdes en järnväg mellan Valdemarsvik och Norrköping. Med hänsyn till landskapets terrängform och de praktiska omständigheterna, gick det åt mycket stora mängder stenkross och grus. Stigningar och kurvor av stål skulle övervinna det dramatiska landskapet. Berg sänktes och dalar höjdes. Rallarna slet hårt med banans över- och underbyggnad, ballast, sliprar, rälser, underläggningsplattor och fästanordningar. Banvallen var tvungen utgöra en stabil grund för, att stora lokomotiv med tungt lastade vagnar skulle kunna frakta sitt gods över åkrar, mossmarker, broar, genom urberg och genom djupa dalsänkor. De hårt arbetande rallarna blev också en tillgång för de unga kvinnor, som så gärna såg på när de brunbrända starka männen spände sina muskler.
Många nyförälskade par ingick förlovning mellan Valdemarsvik och Norrköping. Rallarrosen eller Rävrumpan var en växt, som sedan lyste upp med sin cerisröda färg längs banvallen i den mörka skogsterängen. Järnvägsbygget efterlämnade otaliga grustag eller grusgropar likt blödande sår i naturen. Dåraktigt nog, så blev ett stort antal av dessa grustag använda som soptippar, där man slängde allt från matavfall till industrigifter.
De Tyr hade lärt känna bonden på Stora Vennerstorp, Alvar Krok. Han var fosterson till paret Krok. Hans biologiska far var en präst, som hade förfört unga kvinnor i trakten. Prästen påstod, att han kunde driva ut onda andar ur de unga kvinnorna, som togs om hand bakom ett upphängt tyg längst framme i kapellet till den frikyrka, han predikade i. De övriga i församlingen kunde höra hur kvinnorna stönade och skrek, när de togs en och en under andeutdriving där bakom skynket. Det var väl egentligen inte andeutdrivning, som pågick, utan snarare andeindrivning. Många kvinnor blev i alla fall gravida på samma sätt, den unga pigan Eva, Alvars mor hade blivit. Men hon var salig och frälst och Alvar fick växa upp i en fosterfamilj.
Åren gick och nu var Alvar gammal och ensam. Fosterföräldrarna var sedan länge döda. Alvar hade varit gift och hade tre vuxna döttrar, vars makar inte var ett dugg intresserade av lantbruk. Alvar hade supit hårt redan i ungdomen och kallades då för prästens fulla Alvar. Birger hade kört hem honom många gånger med häst och vagn till Stora Vännerstorps Gård, den vackraste gården i trakten. Nu stod Alvar och höll sig i en lyktstolpe i Skänninge på en marknad och trodde, att han var vid Norrköpings järnvägsstation. Birger hade varit där med sitt hästekipage för att vara med vid marknaden. Birger älskade marknader och folksamlingar, där han kunde ta ett glas eller två. Hästen hittade ju alltid hem själv till sin krubba.
Det var långt till Söderköping, och ännu längre till Vännerstorp och Borg gård. Birger stannade kärran vid den lyktstolpe, som Alvar höll sig i. ”Skall du med hem Alvar?” frågade Birger. ”Har du blivit tågkonduktör Birger?” frågade Alvar. ”Nej detta är inte en rälsbuss, det är en hästkärra”. Birger fick upp sin granne i kärran och körde hemåt. ”Du stinker som en spritfabrik Alvar, men du hinner nog nyktra till innan vi komer hem”. Alvar nyktrade till efter några mil och berättade sedan, att han tänkte sälja gården till Birger.
Pengarna kunde Birger få låna genom, att Alvar skrev på som borgensman. Kanske skulle De Tyrs inom kort äga två gårdar med mycket goda jordar, som låg intill varandra. Terängen var kuperad och vacker. Det fanns hög värdefull skog och dessutom äganderätt i Oxtorpasjön, där de kunde fiska aborre, gös och gädda. Ryktet om planerna om ägarbyte spred sig bland grannar och bönder i trakten som en löpeld. Avund, hat och ilska blev något De Tyrs fick lära sig leva med resten av sitt liv.
”Jaså, fröken De Tyr är också konstintresserad?” frågade Kalle Dagby, den unge konstnären, som övervunnit sin blyghet, när han råkat på Elisabet de Tyr. Hon satt ofta där och tecknade blyertsteckningar vid Prästgårdsekens blåsippebacke. Hon hoppade till, lätt skrämd av att höra en mansröst i skogen. ”Hur vet ni vad jag heter herr”??? ”Karl Dagby taget namn”, sa han. ”Er nye granne. Jag bor i det gula huset i backen”. ”Jaså”, sa Elisabeth. ”Er syster Maria har arbetat för min hyresvärda, kronjägare Henning, den tjocke mannen, som bor i skogsgården”, sa Dagby. ”Ni har vackra händer!” sa Dagby och började hosta våldsamt tills han kiknade och låg, som död på marken. Elisabet sprang från platsen. Hon hade redan sett två människor dö i lungsot och kära nån, inte en till.
Men Karl Dagby var astmatiker. En konstnärssjäl, något vansinnig, men hans vansinne var ofarligt. Han var en god människa, men en särling. Han hade klätt sitt hus invändigt med plåt, då han nattetid brukade besökas av rymdvarelser, som besköt honom med strålar. Plåten skyddade mot dessa kryptiska gröna ljusvågor, som var mycket farliga, enligt Karl Dagby. Karl Dagby var en mycket skicklig tecknare, som hade arbetat i Amerika med tecknade filmer.
Karl hade en bror, som hette Bernhard. Han var också konstnärligt lagd, en enastående målare med ett utsökt färgsinne. Dessutom bodde Ewert Karlsson, som sedan blev känd, som EWK den politiske karikatyrtecknaren, som granne. Maria De Tyr var skolkamrat med honom i Tåby skola. EWK brukade teckna sina skämtsamma politiska figurer i snön eller sanden, när han tog en paus på gårdsplanen till Borg Gård.
Figurer, som Chrusjtjev, Arafat, Gorbatjov eller Gunnar Sträng var typer, som EWK med tiden blev världskänd för. För att inte tala om vår gode vän Bo Beskow, som köpte mjölk och oxkött av oss.
Hans mor Elsa skrev och tecknade sagor. Tant Grön, tant Brun och tant Gredelin. Sonen blev ju den, som fick dekorera FN-huset i New York med sina monumentalmålningar, ”Du träffat dessa människor”? ”Javisst, de blev mina lärare och föredömen i måleri och teckning. De brukade komma och köpa kött, mjölk, ost och smör av oss, när jag vistades som barn hos min mormor. Jag satt alltid och tecknade och de kom ju dagligen, på kvällen, när vi mjölkat färdigt. Jag fick lärorik kritik och när Elisabeth, min moster, hade lyckats komma över ett oljemålningsskrin med alla de vackra färgerna, gav hon mig det som present på min sexårsdag.
Så jag var tidigt ute att känna på oljefärger. EWK och Karl Dagby lärde mig att uppskatta tusch och att teckna linjer. Beskow och Bernhard var duktiga på färger. Beskow var ju Picassoinpirerad och en god historieberättare. Beskow lärde mig hur Picasso lät målerierna mogna i sinnet genom, att förtränga motiven inom sig, länge innan han målade ner dem på duk. Denna metod använder jag också. Vissa motiv har jag förträngt i 30 år. De mognar, som ett gammalt fint vin innan de avnjuts och blir bilder synliga för ögat. EWK och Bo Beskow har ju gått till historien som genier, sa Karl, och slog ihop sin bok.
Det förmultnade bladet. Ett blad föll från ett lövträd, jag tog det ur ditt hår. Jag tänkte när jag såg dess fall på människans korta levnad. En blomningstid i torkans spår. En värld där alla skörda vill, men ingen bonde sår de korn, som ger den svage kraften, att resa sig på fötter. Att vara eller icke. Att finnas eller ej, är frågan, som vi ställer i hjärtats dunkla inre. Vi hoppas på en vår, som aldrig når sitt slut. Så generöst ett träd kan ge av löv till skydd av blomning, nektar, frukt. Men människosläktet öppnar ej sin knutna hand.
Jag vandrade längs stranden med ett löv i handen.En stormby kom, ett kast av vind, som ryckte bort mitt löv, mitt fynd. Sånt händer alltid den, som ej av hela hjärtat önskar sig, att samla minnen av fragment. Ett litet skrin med fossila ting finns alltid kvar på vinden. Nu insvept i ett gammalt segel, dit ingen luftström längre når. Ett mänskligt liv, ett ögonblick så kort, att inget urverk lyckats mäta dess tid ur Vintergatans perspektiv, där ljusårsträckor blir till damm, som bildas i Kosmos svindlande brådjups axeloatorer. Där vi ej ens lärt känna till ett slut. Där utkanternas sakta uttalandens tysta viskningar domnar bort, medan världsaltets centrum ryter, som ett uppbragt lejon, som det alltid gjort.
Nu hade Enar tillbringat en avsevärd tid på hjärtavdelningen, något sysslolös? Hmm, Kanske låg hans provresultat på en virrig professors skrivbord, som aldrig städades. Vid besökstid var det full aktivitet med besökande, som sprang omkring letande efter någon anhörig. Vid den tiden på dan, luktade det alltid blommor och kaffe. Enar satt på sitt rum och såg ut genom fönstret. Någon gång om dagen kom det en likbil och hämtade någon. Linköpings lasarett var ju stort och alla kunde väl inte räddas. Livets mening? Jaa, sjukhusprästen var ju en snurrig typ. Hon var modern. Hade pirsing i feiset. Hon kom med en stor Harley Davidson, låg i kurvorna, så hon fick hästgödsel i innerfickan enligt egen utsago. Den svarta slängkappan gjorde henne lik Läderlappen, Fantomen eller Frankenstain. Groteskt och dessutom var han ju, ja inte hon utan han, en man som bytt kön. Han var numera kvinnlig präst och homo eller hetro eller lesbisk, ja vem vet vilken identitet ”det” eller ”de” människan eller människorna hade. Tvåenighet eller tre jaa, tänkte Enar, världen har då sannerligen förändrats till oigenkänlighet. Enar hade naturligtvis inget emot homofiler, men prästen var en förvirrad själ.
Nu såg han en bil där nere, som liknade Karls bil, ute på avtagsvägen till sjukhuset. Visst var det Karl. När Karl hade parkerat, såg han upp mot Enars fönster på trettonde våningen och kunde konstatera, att där stod någon i fönstret och viftade livligt med armarna. Efter tio minuter stod Karl i dörren med en stor växt. ”Long time no see”, sa Karl. ”Ja var har du hållt hus?” Du har ju inte syns till på en hel evighet. Vad är det du har där i paketet? Nej! Vaaa.. Har du med dig en krukväxt? Tror du, att jag vill ligga här hela livet?” ”Nej, men det var det enda som fanns kvar”. ”Det är ju för håken gubbar en Kristikorsblomma! Den köper dom om nån har dött!” ”Haa, det visste inte jag. Du får väl ta den med hem, när du lämnar det här slakthuset. Idag skall jag läsa lite om min fars släkt. Du kan ju det mesta om min mor Marias släktingar nu”, sa Karl. ”Ok” sa Enar och la sig tillrätta ovanpå täcket.
Farsans historia. Bortskämd med lättförtjänta pengar på fickan var en beskrivning, som stämde väl in på Knut Inge Thulin. Han var ju Annies ende son. Fadern till Knut, som hette Karl kallades av alla Skräddarn. Han var hård, näst intill grym. Skräddarn var betydligt äldre än Annie. Det skilde sexton år. Han hade varit gift tidigare, men det blev skilsmässa och han tog hand om en dotter, som kallades Tullan. Annie hade drabbats av barnförlamning under graviditeten och det höll på att gå galet med hela förlossningen, men slutligen kom han ut, en son, som blev otroligt omhuldad och älskad till övermått och bortdaltad. Det var 1913.
Annie var en duktig pianist och spelade på Grand biograf på den tid, då man bara hade stumfilm. Gossen och Annie tvingades alltid gå omkring finklädda, då Skräddarn var oerhört spontan och impulsiv. Hörde han en tågvissla vid stationen, kunde han bara rusa iväg med familjen, eftersom han fick en plötslig reslust. Eufemia, Annies syster fick då rycka in och sköta Annies kafè.
Rastlöshet blev även ett drag hos sonen Knut Inge, när denne växte upp. Fadern var på den tiden mycket rik och hade en butikskjedja längs hela sydsvenska kusten från Ängelholm i väst till Ronneby i öst. Han skaffade sig häst och vagn, men var sedan den förste i Landskrona som ägde bil. Det var genom en släkting till honom, som hette Enok Thulin. Enok hade verkstad med flygplans och biltillverkning i Landskrona och var ägare till mekaniska verkstäder, som gick under namnet Thulinverken. Enok störtade i havet utanför Landskrona.
Skräddarens bil användes flitigt, då Skräddaren ville besöka någon av sina herrekiperingsaffärer. När bilen inte användes, stod den parkerad i ett garage vid Hamngatan 23, inte långt från Jerusalem eller den del av stan, där Pingstvänner, Frälsningsarmén, Baptistkyrkan och Johanneskyrkan låg. I frikyrkorna höll man ett himla liv på söndagsmorgonen, när Skräddaren gick förbi på väg till sitt garage eller sin tur till Halvmånen, den strand där man såg Köpenhamn, då det var klart väder.
Skräddaren hatade religion. Hans mor hade ju dött, eftersom pingstpastorn förbjudit henne att söka läkarhjälp, när hon skulle föda. Skräddaren hade som barn sett, hur hela pingstförsamlingen legat på knä och bett och talat i tungor vid moderns svåra förlossning. Pastorn stod i dörren och motade ut läkaren. Det gick galet. Bönerna och tungomålstalandet kunde ej hjälpa henne. Detta hade Skräddaren sett som liten gosse.
När han som vuxen gick förbi Pingstkyrkan om söndagarna, brukade han kasta en sten in genom det öppna fönstret till kapellet, där det strömmade ut svavelpredikan och skenhelig sång. ”Satans tjänare”, skrek han, när han gick förbi. Han brukade sedan gå ner till Köpenhamnsbåten. Därefter till garaget och ta ut bilen och köra till sin jordlott i Borstahusen, där han hade duvslag och
byggde drakar. Hans pappersdrakar vann ibland priser, när han deltog i tävlingar. De var suveräna att flyga med. Duvorna blev också rankade som Sveriges bästa brevduvor. Man åt duvkött varje söndag i det Thulinska hemmet.
Hans företag gick ypperligt. Thulins Herrekipering var spridd på tolv platser runt södra Sveriges kust, men i 1929 gick allt till fanders med Krygerkraschen
Hans företag störtade som Enoks flygplan eller en drake eller kanske en skjuten duva och han blev utfattig. Han fick sedan resten av sitt liv försörja sig som lappskräddare, som han gjort under sin gesälltid.
Det var inte lätt att trappa ner till ett vanligt liv i fattigdom. Sax, vax, nål och tråd, vilket skitjobb. ”Godag herr Bengtsson!” kunde han utropa. Bengtsson var två meter och fem centimeter lång. Men kostymen passade. ”Den sitter jagu som en knytnäve i ett bonnöga, eller hur? ” sa Skräddaren. ”I ett bonnöga?” sa Bengtsson, ”Jag är lantbrukare, så den sitter väl bättre, som ett knytnävslag i ett skräddaröga!” skrek Bengtsson, förnärmat. ”Ursäkta herr Bengtsson”, sa Skräddaren. ”Hur mycket kostar kostymen då?” frågade Bengtsson. ”Hmmm, femton, om vi gör upp det utan kvitton”, sa Skräddaren för att lätta upp stämningen något. ”Utmärkt”, sa Bengtsson och log. Hämnd ljuva hämnd, ”Jag sitter nämligen som ordförande i Taxeringsnämnden!” Aj, aj, aj, det var inte bra. Skräddaren blev sköntaxerad det året.
Sonen Knut Inge var bara fem år, när han spelade lätta stycken av Mozart och som tolvåring spelade han Chopin och de svåraste pianostycken, man kunde finna. Han övade flitigt åtta timmar om dagen och älskade att spela skalor och improvisera. Längre fram blev det jazz och Gershwin med Rapsody in blue, som bravurstycke. Han tjänade under en enda kväll mer en varvsarbetare gjorde på en hel månad och kunde njuta av fritiden. Han solade på stranden eller låg och läste deckare, när han inte var hos Maria De Tyr, en ung vacker flicka, som börjat arbeta på restaurangen Gillet i Malmö, där Knut Inge Thulin brukade spela söndagar.
Tiden gick. Maria och Kunt Inge sällskapade i många år innan hon blev gravid och födde en son. Det var i 1950. De var då redan i fyrtioårsåldern, så det var lite sent att bli föräldrar. Knut Inge var inte hemma, när det skulle ske. Han var i Köpenhamn och spelade med sin jazztrio Tiger rag band. Just när flickvännen födde, så hade speldjävulen ett hårt grepp om honom.
Han hade som vanligt vunnit en hel del på Casinot, där de underhöll som husband. Spänningen låg inte i att vinna. Njutningen att se förlorarnas besvikelse, var det som gav kicken. ”Spela kalsonger, ungar och kärring av dom!” var hans måtto. ”Du borde faktiskt vara hemma nu Knut”, sa hans klarinettist Alle Ahlberg. Rödrobbert, trummisen höll med. Rödrobbert var en duktig trummis. Snabb och taktsäker. Han hade varit boxare i Amerika en tid och umgåtts i gangsterkretsar.
Nuförtiden gjorde han bara lite småstölder, när de var ute och spelade. En plånbok här eller där försvann lätt i hans närvaro och ingen misstänkte en musiker. Knut Inge var ingen kraftkarl, men kom lätt i bråk, eftersom han var slagfärdig och munvig. Hans kommentarer kunde svida. Då var det ju bra att ha Rödrobbert bakom ryggen. Han älskade att gå ut och slåss. Nu hade Knut sagt nåt retfullt. Men den här gången hann inte Rödrobbert utmana den uppretade. Den här killen var en karateexpert och kines, och trots att han var så liten och tunn, så hade han redan golvat Rödrobbert med en spark mellan benen och slagit ut tre tänder på Knut. Dessutom hade han brutit Knuts vänstra arm. Pianisten var nu var tvungen att sjukskrivas och ett annat band fick överta den givande platsen som husband.
Knut ringde hem efter besöket på Hospitalet i Köpenhamn och fick då reda på, att det hade blivit en battig på nästan tretusenfyrahundra gram. Ungen döptes till Karl Gustav, men kallades Karl.
Tillbaka till Linköpings lasarett. ”Jaså, det är därifrån du har fått din bohemiska läggning”, sa Enar. ”Javisst!” sa Karl. På farsans sida ligger det mycket konstnärs och musikergener. Men det var moster Elisabeth, som tvingade mig att teckna och måla. Hon hade ett enastånde sinne för teckning, speciellt blyersteckning, som utvecklade sig till nära nog fotografisk svartvit exakthet. Det är märkligt, att en av våra döttrar Deborah tecknar exakt som Elisabeth, medan de andra tre har andra gåvor. ”OK! Läs vidare!” sa Enar...
Utvidgning av revir. Maria, som just fött en son, undrade varför hennes mor Agnes verkade så hemlighetsfull, när de samtalade på telefon. Orsaken var, att Agnes väntade på, att svara tills den stora affären var avslutad. Det var en vacker höstdag. Birger hade kommit med häst och vagn för att passera Stora Vännerstorps gård. På långt håll kunde han se den tydliga siluetten av den storväxte Alvar stå där i backkrönet med sin stora amerikanska hatt på huvudet. Alvar vinkade på långt håll med käppen och verkade otålig.
Sedan Birger nått fram, tog Alvar ett starkt grepp om märrens grimma. Prrrrr. Märren stampade i marken och frustade otåligt. ”Godmorgon Birger”. Alvar berättade, att nu var allt klart för att sälja gården och Birger skulle få överta den.
Oxtorparen, Eketorparen, Petersburgsbonden och Bjärkabönderna skulle bli mycket avundssjuka och det var det, som var motivet att sälja till Birger. Birger var ju den ende, som varit omtänksam mot Alvar. Nu skulle Birger belönas. Han fick ett lån i Lantbrukskassan och Alvar skrev på som borgenär. Man kunde också låta Borg gård ingå som säkerhet, så allt ordnade sig utan att Birger behövde betala ett enda öre i kontanter. Lån på 30 år. Summan var 90.000 kroner, men det var en stor vacker gård. Manskapsbyggnaden var på nio rum och kök med två salar med sirliga takmålningar.
De antika möblerna fick De Tyrs behålla. Alvar skulle bo hos sin dotter. Det var ett betydelsefullt år. Maria hade fött en son och hennes syskon och moder flyttade till Stora Vännerstorp och började bruka gården samma år. De lärde känna nya grannar bland det vanliga folket, som inte var lantbrukare. Bland andra Bernhard och Kalle.
Konstnären var en ypperlig porträttmålare. Han lyckades ofta skapa liv i de avmålades ansikten på den välpreparerade duken. Bernhard ville ha ett speciellt ljus och vackra skuggor, där han fick en känsla av samhörighet med den avmålade. Han var lyhörd för det levandegörande under huden, det gåtfulla uttryck, som han nästan alltid lyckades locka fram hos varje sittande modell, utan att födenskull ofreda den avmålades enskilda öde. Däri låg konsten. Att avslöja utan att förnedra. Att tränga in under huden utan att vara respektlös. Att ge innebörd utan att säga allt. Åskådarna skulle själva få vissa slutsatser att dra. Bernhard blev aldrig övertydlig. Avsiktligt lämnades en del av motivet i dunkelhet och skuggor.
Det ansvarsfulla arbetet med att måla kungligheter, förde den unge målaren framåt mot mogenhet, snabbare än han kunnat ana. Det var märkligt vad man kunde få fram, när man var tvungen att göra det. Det hade nu passerat många år, sedan han hade haft privilegiet, att få måla Kung Gustav den femte. Bernhard hade varit drevkarl, när Kungen besökt Herrborums Slott hos greve Stenbock. När Kung Gustav den femte lyckats skjuta en älg med drevkarlen Bernhards hjälp, ställde sig den långbente kungen bredbent och ropade, ”Hämta den där snygga ynglingen, målaren Bernhard! Han skall få en enastående beläning”. Belöningen bestod i, att Bernhard fick krypa på alla fyra mellan Kungens ben. ”En sann Monarkist!” ropade Kungen, när Bernhard utfört uppdraget. ”Han har min själ passerat under Den Kungliga Triumfbågen!”
Sen fick Bernhard måla kungen, ett inte så dåligt uppdrag för en ung målare. Men, den här sittningen var betydligt svårare att genomföra.
Maria De Tyr hade tagit med sig sonen Karl, nu två år gammal till sitt föräldrahem. Bernhard Lunqvist bodde granne till Stora Vennerstorp och var en god konstnär. Han hade lovat att måla ett porträtt av det enda barnbarnet till Agnes. Marias son Karl. Den lille Karl fick känna på färgerna och smetade ner hela sig och sina kläder. Porträttet blev aldrig färdigt. Pojken kunde ju inte sitta still, så de fick åka till fotografen och det var en upplevelse, som han aldrig skulle glömma.
Det var värre än att gå till tandläkaren. Tandläkare Matern var också desperat. Frisören vägrade klippa honom. Ungen var bortskämd och ond.
Året var nu 1955. Det var en vacker torsdagskväll i slutet av april och genom fönstret kunde man se Slottsparken i Landskrona, där pappa Knut spelade på Slottskaffet. Säbygatan 13 var adress till hemmet, där Knut, Maria, sonen Karl och farmor bodde. Farmor passade den lille gossen, medan föräldrarna arbetade på Slottskaféet. Syrenblommorna luktade starkt ikväll och en koltrast satt i Rödbokens topp och sjöng. Musiken från pianot och fiolen nådde fönstret där gossen och hans farmor satt. Knut och Andre Lanzia, en rysk zigenare, spelade Chardas av Monte. Publiken jublade efter det avslutade bravurstycket. Nu spelade dom något mycket lättare, Dansa min docka!
Farmor tog gossen i sin famn och började dansa och sjunga. Dansa min docka, medan du är unger... Hon dansade och snodde runt, så gossen blev yr i huvudet.
Plötsligt började hon andas konstigt och det lät förfärligt. Hon föll baklänges ner i den stora fotöljen och gossen föll ner på golvet. ”Vad är det farmor?” frågade gossen, som blivit rädd. ”Jag är så yr” sa hon och fortsatte andas konstigt till det kom ett rödaktigt skum ut genom hennes mun och ögonen blev stora och röda och hon blev nästan blå i ansiktet. ”Dansa farmor, dansa” grät gossen och skakade hennes hand. ”Dansa!”
Hon verkade vara avsvimmad och gossen sprang ner till Slottsparken för att hämta mamman, som snart hade ringt efter en ambulans. Gossen fick stå på scenen till klockan 11 på kvällen, medan pappan och Andre fullföljde kvällens spelning. När de kom hem, hade mamman, Maria just kommit hem från sjukhuset och hade det tunga budet att meddela. Farmor var död. Vem skulle nu passa gossen, när mamma och pappa arbetade på kvällarna i Slottsparken?
Knut Inge hade varit sjuk en tid efter ett besök på Stora Vennerstorps gård. Han miste aptiten och rasade ner i vikt. Han som vägt 70 kilo gick ner på några månader till 49. Han lades in på Lunds lasarett och man konstaterade, att han hade kräftan i magen. ”Hur långt har jag kvar?” frågade han läkaren. ”Det kan ta ett år eller ett halvt, vem vet?” Knut Inge kände hur ångesten spred sig i kroppen, men han bestämde sig för att tiga och inte tala om allt för sin hustru Maria. Egentligen ville han leva, som om diagnosen var oriktig.
Efter besöket på Lunds lassarett ville Knut Inge gå in i Lunds domkyrka… Gossen och Maria fick inte följa med, men de kunde höra hur Knut Inge bad högt, skrek och ropade till Gud, att han skulle bota honom från kräftan. Knut Inge var kvar där inne minst en timma, sedan kom han ut och såg ut precis som vanligt. ”Vad är kräftan pappa?” frågade gossen. ”Är det farligt, jag hörde du bad Gud att bota dig från kräftan” sa gossen. ”Kräftan? Vad talar du om pojk?” frågade Knut Inge och började vissla på en jazzlåt, tog sonen i hand och Maria arm i arm och sa, ”Nu går vi till ett kafé och tar oss var sin fastlagsbulle!”
Det var vår i luften men inte varmt. Några dagar senare försvann Knut Inge och efter ytterligare tre dagar, ringde han från telegrafstationen i Oslo. Han berättade då för Maria, att han hade fått dödsdomen av läkarna i Lund och att han mönstrat på en båt, som hette MS Oslofjord, som skulle går ut på en jordenruntresa. Han ville se världen innan han dog. Skulle hans lille son Karl och hustrun Maria någonsin få se honom igen? Det var frågan.
Tillbaks till Linköpings sjukhus och Enars sjuksal. ”Det var tuffa händelser” sa Enar till Karl. ”Ja, men jag förstod inte allvaret i situationen. Jag var ju bara fem år och visste bara lite om liv och död. Nåväl, nu satte morsan mig på tåget till Norrköping och där hämtade min morbror Sten mig och jag fick åka med honom med hans motorcykel, en Monark, till Stora Vennerstorps gård. Jag satt i en sidovagn och frös oerhört minns jag. När vi kom fram hade jag somnat.
Våren 1956. Några flugor går runt i cirklar i det vitkalkade taket. Det är ett vackert rum med möbler i jugenstil. Gossen vaknar. Det tar några sekunder att binda ihop minnenas tunna trådar för, att han skall erinnra sig gårdagen och förstå var han befinner sig. Glöden i kakelugnen har nästan slocknat. Kylan ifrån den svala natten börjar tränga sig in. Luften känns frisk. Morgongyllene solstrålars klädnad byter långsamt ut färgerna i rummet från svala toner till varma. Det kommer att bli en strålande dag. En tupp med sprucken röst hörs gala någonstans där ute. En råmande ko kallar på sin kalv. Kalvens späda svar vittnar om, att den är nyfödd.
Gossen tittar ut genom fönstret. Trädgården är vildvuxen och full av ängsblommor. Österut kan man se på den uppstigande solen, som ännu inte tränger helt igenom slingor av daggdimmor. Gräset är högt och i full blom. Rödklövern är redan besökt av bin och humlor. Närmast fönstret står ett stort träd, en hängask med stora krokiga grenar. Gossen känner en stark lust att klättra och fylls av spänning i kroppen.
En granhäck ingärdar trädgården och bakom den, kan man se ner till en lövhage med björkar, ekträd, rönn, lönn och stora askträd. På ängarna mellan trädgården och lövskogen betar ganska många kor och några hästar. Stenblock och det solbelysta lövverket rymmer en känsla av forntid. Otaliga generationers brukande av jorden får landskapet att ännu andas den historiska närvaron. Allt bygger på orsak och verkan i detta kulturlandskap. Här har man förtjänat sitt levebröd i den kontemplativa stillhet, som ännu inte har störts av moderna tiders framfart.
Försiktigt knackar någon på dörren. Mormor kommer in. ”Godmorgon lille skåning” viskar hon. ”Godmorgon mormor!” svarar gossen och frågar, ”vad är det för ett träd här utanför huset?” ”Det är en Hängask, men vi kallar det för Paradisträdet”. ”Jag vill klättra i det” säger gossen. ”Det kan du väl, här finns många träd att klättra i, äppelträd, päronträd, bigarråträd, ja till och med tre träd med gula bär”. Nu kommer moster Elisabet in och har med sig en bricka med en kopp varm chokladmjölk, ett nyvärpt kokt ägg och en smörgås av nybakt rågbröd med ost. ”Varsågod” säger Elisabeth och ler. Gossen blundar och drar ett djupt andetag för att känna på de aptitretande dofterna. ”Mmmm” ”Jag är hungrig” säger gossen. ”Det är luftombytet som drar” svarar Mormor. ”Upp med dig nu och jobba lille parvel. Vi har fått en ny kalv idag och du skall lära den att dricka ur en skål med mjölk. Du kan ge den ett namn, den kan vara din kalv”.
Gossen gnider ögonen och äter snabbt upp sin frukost. Han rusar sedan ut efter att han klätt på sig en blåskjorta och ladugårdskläder, som Mormor har sytt till honom. ”Du ser ut som en riktig bonde!” säger Morbror Sten, som håller på att sköta om den förlösta kon efter kalvningen. ”Här skall du se en fin tjurkalv” säger Sten och lyfter upp gossen och sätter ner honom i kalvboxen. Gossen får sedan en skål med råmjölk för att mata kalven. Kalven har mjuka klövar. Den är söt. ”Du skall heta Pluto!” säger gossen. På kvällen blir det kalvdans med mandel och karamellsås till kvällsmat.
”Jag vill ha en David Krocketmössa!” säger gossen till Mormor. Hon letar rätt på en rävsvans på vinden och syr på den på en skinnmössa. Morbros Sten kommer med ett kohorn, som han har gjort ett kruthorn av, som gossen hänger runt halsen. Morbror Birger har gjort ett armborst av en enebåge och en spåntad bräda. Eneslanan är bästa materialet för att göra pilbågar, som man kan skjuta långt med. Pilarna skall vara av granträ. De är lätta och starka.
Detta är livet. På söndagarna klär alla upp sig och promenerar i skog och mark. Elisabeth och gossen träffar på konstnären Karl Dagby nere vid Prästgårdseken. Han sitter där djupt försjunken och tecknar med tuch. Han håller på med en dyster, men vacker teckning av den förvrängda gamla eken. Det ligger en hel bunt med teckningar vid sidan av Kalle. ”Jag skall försöka börja måla i olja igen!” säger Kalle till Elisabeth. ”Jag har bara lite problem men terpentin och min astma, men utomhus är det inte så farligt”. ”Här har du en liten elev Kalle, min systerson Karl. Han vill lära sig måla”. ”Trevligt att träffas” sa Kalle till gossen och tog i hand. ”Vi kan börja teckna redan ikväll, om du vill”. ”Visst” sa gossen och gladde sig att få prova det där med tusch. Det såg spännande ut.
Efterkrigstidens byggrusch hade börjat och det nya industriella samhällets baksida började visa sina värsta ansikten. Slit och Slängsamhället började ta form. Vad skulle man göra med allt hushållsafall, sjukhusavfall, industriavfall? Vissa gifter var så farliga, att man skulle kunna döda en hels stads befolkning med en enda tunna gift. Militärens lagrade gifter, som hade sparats för att stoppa Ryssen om han kom, låg nu ute på landet i gamla grusgropar. Lantbrukets gifter DDT, PVC, Kvicksilver, impregneringsgifter, bly och allt annat, som aldrig blev känt av allmänheten, skulle förvaras tryggt. Det blev dumpat i jorden och i bästa fall täckt med annat avfall. Man visste inte mycket om grundvatten och hydrologi. Dessutom trodde man, att gifterna gick att elda upp. Man förstod inte, att genom att elda med gifter, koncentrerade man gifterna till så starka ämnen, att det inte behövdes många gram för att döda människor och djur.
Tillbaks till Linköpings lasarett. ”Ska jag fortsätta läsa eller vill du vila lite Enar?” frågade Karl. ”Läs du, men först skulle jag vilja ställa en fråga” sa Enar. ”OK”. När började ni misstänka, att det fanns något som förgiftade er gård?” ”Vi upptäckte, att trakten invaderades av stora mängder råttor och kunde spåra dem till Petersburgstippen uppe i Ramunderskogen. Vi gick dit och blev väl nästan chockade av vilken omfattning tippen hade. Några komunalarbetare gick omkring där och eldade sopor. Soptippen växte snabbt till en fotbollsplans storlek, då komunen tillät också andra komuner köra sitt avfall till Petersburg. Det kördes lastbilar dit hela tiden. Röken var olidlig, men man eldade bara, när det blåste åt vårt håll. När det regnade filtrerades vattnet genom alla gifterna, och dessa livsfarliga kemiska föreningar följde sedan ett dike och nådde oss via en stor täckdikesanläggning, som en granne hade grävt på sin åker, som låg mellan tippen och våra marker. Giftet kom helt outspätt till våra dricksvattensreservarer. Det följde ån Silkesnöret, men det visste vi inte då år 1956.
Min mormor Agnes hämtade alltid dricksvatten i ån, vattnet hade ju alltid varit mycket gott. En ung man, som brukade komma årligen och rensa vattendraget arbetade där på våren någon vecka, men insjuknade i något, som liknade epilepsi med kramper och medvetslöshet. Han dog bara 29 år gammal, någon vecka efter sluförd dikesrensning på vår gård.
De två soptippsarbetarna på Petersburgstippen dog också under mycket märkliga omständigheter något år senare. Birger de Tyr, min morbror, fick också kramper och anfall av blindhet och blödningar. Morbror Ebbe fick blödande magsår och opererades. Man använde på soptippen ett gift mot råttorna. Giftet orsakade inre blödningar på människor och djur. Djuren på vår gård fick samma typ av blödningar, kramper och blindhet, som de insjuknade människorna och veterinärerna kunde inte förstå, vad som hade skett.
Jag, som var bara fem år då, kunde inte längre vistas i ladugården. Men ingen visste vad som pågick och att gifterna kom med vattnet. När min mormor fyllde år skedde följande... jag läser nu ur boken.
”Jag fyller 70 på lördag” sa mormor Agnes till gossen Karl. ”Du får följa med mig till stan och handla till kalaset. Alla mina väninnor kommer” sa mormor. De gick över berget och köpte mjöl, jäst, likör och andra saker. På hemvägen stannade de vid ån, där de lämnat två åttaliters mjölkkrukor, för att ta vatten till kaffekalaset. ”Det här vattnet är det godaste jag vet” sa mormor. ”När man bjuder tant Henell, Johanssons, Hörbergs och de andra, så skall man inte spara på det goda. Jag fyller ju 70 bara en gång” sa mormor.
Agnes och Elisabeth arbetade sedan hela fredagskvällen med att förbereda maten och baka kakor. Sill i alla former, Janssons frestelse, köttbullar, sallader och rågkakor. Dagen efter dukades det med ost och kalvdans, jordgubbar och gräddtårtor. Alla skulle glädja sig. Det blev en fest i trädgården och det var en strålande dag med sol och blå himmel. Agnes satt och malde kaffe hela tiden. Hon hade flätat sitt långa vita hår och såg frisk och glad ut. Portvinet, likör och conjaken tog slut. Gubbarna berättade historier och damerna sjöng visor. Men redan innan kvällen var slut, så kände mormor sig sjuk.
Dagen efter fick hon anfall med svimningar och sa att hon såg dubbelt. Också de andra, som varit på festen, blev sjuka. Mormor fick föras i ambulans till sjukhuset och gossen Karl fick knappast säga farväl till henne. Några dagar senare fick han åka hem till Landskrona.
Nu började man misstänka, att det var något allvarligt fel med vattnet. Mormor dog på sjukhuset och Birger blev inlagd i Linköping med svåra förgiftningssymtom. Djuren i ladugården uppförde sig som rabiessmittade hundar med svimningar, vredesutbrott och blindhet till följd.
Gossen Karl fördes till sjukhus när han kom hem till Landskrona. Man trodde, att han hade drabbats av blindtarmsinflammation eftersom magen var starkt uppsvullnad och han kräkte upp all mat han fått i sig. Han opererades för blindtarmen, men det var inte något fel på den. Däremot var magen full av uppsvullnade körtlar, som om han fått i sig något giftigt, mycket giftigt! Visst var det, det förgiftade vattnet. Pojket fick genomgå många prover och var regelbundet, när han började skolan, frånvarande mer än halvparten av skoltiden. Man skyllde på giftet. Dessa vidriga gifter! Dessa vidriga gifter!
Tillbaks till Linköpings lasarett. ”Dog din far när han var på sjön?” frågade Enar. ”Nej. Min far levde tills han blev 90 år. Jag tror inte, han hade cancer, utan jag tror, att han också blev förgiftad. Han hade ju varit någon månad på Vännerstorp och besökt Agnes, sin svärmor och sina svågrar. Det var innan jag åkte upp. Jag tror, att min far var den förste, som fick i sig giftet på något sätt. Det hängde en skopa vid bron över ån Silkesnöret. Det var meningen, man skulle ta sig en slurk vatten, när man var där. Min far älskade att vandra i naturen och filosofera. Han drack ofta av vattnet, när han vandrade i skog och mark. Han fick ju sedan, när han kommit hem till Landskrona, hela magen uppsvälld och alla lymfkörtlarna var inflammerade. Läkarna kan ha tolkat det som tumörer och metastaser. Hur som helst, min far åkte iväg till främmande länder och kom sedan hem från alla sina jordenruntresor och var nu i fin form. Han hade gått upp i vikt och var brun som en neger, men håret hade blivit helt vitt. Han sa alltid ”Värmen gjorde mig frisk, vitaminerna i frukterna och grönsakerna, upplevelserna och ljuset!”
”Jag tror, att han hade rätt” sa Karl. ”Men jag hade förlorat kontakten med honom och jag hade blivit inåtvänd. Min far ville gärna ta på sig sin roll som uppfostrare, men det var för sent. Min brokiga barndom gjorde mig drömmande och jag gick in i mig själv, i en drömvärld och kunde inte längre kommunicera på annat vis, än genom mitt måleri och min musik. Jag gillade inte längre pianot, som min far, utan jag skaffade mig en gitarr. Jag blev som om jag vore autistisk och fick svårt att tala med andra. Tungan lydde mig inte längre. Min isolering ledde till, att jag fick en stark önskan att besöka biblioteket och att läsa, speciellt böcker om reptiler och jag skaffade mig senare ett stort antal, kanske ett sextiotal ormar och ödlor, som jag förvarade i terrarier, som jag byggt i källaren och jag blev betraktad, som en mycket märklig ung man. Målare, musiker och herpetolog, det vill säga innehavare av reptiler”. ”Aha” sa Enar, ”du har haft en dragning till tropikerna?”. ”Visst!” sa Karl. ”Farsan var i Afrika, Sydamerika och Asien många gånger och hans berättelser var viktiga inspirationkällor för att studera djurlivet i bokform. Men jag ville ju också se främmande länder med egna ögon.
Sextitalet! Som på given signal detonerade den tidsinställda bomben. Omvälvningarnas decennium var här. Det liknade ett slags Big Bang, där ungdomsrevolten skulle besegra den etablerade världen, inte med vapen, utan med ”All you need is love, hasch, meditation, musik och blommor”.
Mänskligheten var som ett litet oskuldsfullt barn, som skulle ut på resa med Djävulens pedofil. Den svindlande världskarusellen skulle just lyfta från jordens trygga planet. Vart var man på väg? En enorm skapelse byggdes, att föra ungdomen, barn från 11 års ålder och uppåt, till en annan värld. Jeffersons Aireplanes hemmabyggda luftskepp stod redo i fantasins hangar. Det var avgångstid. Drivmedlet var hasch, preludin, LSD, och senare heroin, cocain, extensy och STP stigen till paradiset, en koncentrerad form av LSD.
Medan supermakterna riktade sina interkontinetiala robotar mot varje befolkad plats på jorden, fick man lära sig det nya fina ordet ”Terrorbalans!” Balans var något vackert, harmoniskt, som man hade uppfunnit i tillvarons mörka konferenslokaler, där fanatiska militärer satt med de folkvalda eller diktatoriska härskare som gisslan. Med pistolen mot tinningen från motståndarsidan, skrev ledarna i världen på kärnvapenavtalen, som bara ökade på mängden förstörelsevapen.
Den lilla människan, som skulle försörja sin familj, bestående av man och kvinna, två barn och hund, hade inte märkt framväxten av denna elakartade melanom, som i stället för Fred hade skapat Det källa krigets tumör. Världen delades in i öst och väst, två siamesiska tvillingar på samma männskliga kropp. De var siameser, som aldrig kunde enas, trots att varje avlossat vapen mot den andre skulle leda till självmord.
Situationen var så overklig, att den existerade bara i den svartvita TVns Aktuelltprogram, sanningen, att varje man, kvinna och barn kunde sprängas i bitar tusentals gånger, var helt overkligt, men ändå den sanna verkligheten. Homo Sapiens kunde påbörja global utplåning. Men hur? Tävlande på startbana, 1 traditionellt krig, 2 Vätebomben, 3 Atombomben, 4 Biologisk krigföring, 5 Kemiska vapen, 6 Miljöförstöring, 7 Terrorismen, en ny deltagare.
Den enfaldiga människan, var som regel inte insatt i eller benägen, att tänka på allt detta. Man levde i sin lilla värld och tvekade länge, om man skulle välja den murrigt gröna tapeten eller den där blodröda storblommiga med ljuslila strimmor och vårgröna blad. Att tänka djupare än så kunde ju göra, att man hamnade på psyket. Därför undvek man att tänka på sådant, som dom mäktiga höll på med, dom som hade hand om avfyrningsknappen.
Den, som tänkte själv, betraktades som en udda individ, inte helt mentalt frisk, eftersom man inte ville eller kunde inordna sig i livets led. Man kunde i värsta fall behandla dig med elchock, lomotomi eller droger. Om man togs in på Psyket, spolades man med iskallt vatten sades det. Kvällsposten innehöll artiklar om Sveriges farligaste kvinna Birgitta, som fanns på Sankt Lars sjukhus i Växjö. Men hon var felbehandlad, visade det sig och kunde sedan lätt botas.
Det talades om frihet, men man menade egentligen att förslava människor och omskapa dom till resurser, som kunde förflyttas vart som helst. Det talades om rättvisa, men det betydde egentligen avundssjuka. Det talades om nedrustning, men man menade bara att byta de ålderdomliga vapnen mot effektivare. Det skulle byggas en million bostäder i Sverige. Man rev dom gamla kulturellt viktiga byggnaderna, som ingett trygghet i så många sekel och byggde lådor, boxar.
Boxsamhället skapades, ett gettoliknande Auswistch för levande människor, mentalt döda, som inte längre skulle kunna tänka eller ifrågasätta auktoriteterna där uppe i Stockholm, eller där nere i Huvudstaden, om man var norrlänning. Betongkatakomberna byggdes och kallades så vackert, som Rosengården, Kungsmarken, Navestad, Rinkeby o.s.v.
Den första riktigt starka reaktionen mot det etablerade samhället, kom från de unga människorna. Sextitalets cementbakspolitiker blev utsatta för en ungdomsrevolt utan historisk motsvarighet. En tidvattenvåg vräktes över hela det dåvarande tingens ordning genom den livstil, som växte fram bland ungdomarna. Musiken skulle förändra världen. Man kunde börja skönja de nya konturerna av förändring, när den första stora vågen hade svept över jorden.
Så gott som alla ungdomar hade nu prövat på hasch, marijuana, rökopium, rökheroin, som av den tidens flummiga experter, kuratorer, kallades lättare droger och jämfördes med öl. De som skulle hjälpa ungdomarna använde själva cannabis och ansåg, att det var något gott. Att röka brass på jobbet var inne. Tiden gick fortare på kontoret och man kände inte arbetet så betungande.
De tunga missbrukarna var sprutnarkomanerna och det knarkades hej vilt i vissa kretsar. Sen kom sexorgierna, ormgropar som dom kallades. Ett stort antal nakna människor kröp omkring på golvet och älskade alla med alla oavsett kön. I vissa kretsar var uttrycket ”Ska du följa med på ormgrop?” lika naturligt som, ”Skall vi gå på bio?” Sen kom skilsmässorna bland medelåldersfolket.
Undervisningen i skolorna var inne i en upplösningarnas dimmors land, likt den Purle Haze, som Jimi Henrix tjöt fram med sitt virtuosa gitarrspel, starkt påverkad av heroin, strax innan han dog totalt slut som människa. De nya gudarna var rockmusiker och småflickorna svimmade i extas, bara de fick se en skymt av en långhårig idol. Som en värld av fallna änglar levde de unga i ett globalt andligt Indien, där citarmusik, elgitarr av märket Fender eller Gretch vrålade ut sin ångest ur högtalarlådor, som knappast tålde de 200 watt, som förstärkarna pumpade fram. De som fastnade i drogerna fick stjäla, prostituera sig eller sälja knark för att uppnå sitt Nirvana eller att bli höga som hus. Dö ung och bli ett vackert lik var en åstundan, som många lyckades förverkliga.
”Vad sysslade du med under sextiotalet Enar?” Jag var utomlands och arbetade för SIDA i ett projekt, som gick ut på att lära indianer att läsa. Det var i Peru.
Klimatet var ganska bra för mig i Sydamerika, så jag blev bättre från min reumatiska sjukdom. Det var mycket våld och fattigdom.
”Du då Karl? Du var väl inte ens torr bakom örona då 1964”? ”Jag var 14. Mitt i puberteten. Jag spelade i ett rockband med betydligt äldre grabbar än jag. Lenn and the poisiners. Lenn hette Magnell i efternamn. Jag var duktig gitarrist, sades det, men spelade också Hammondorgel med lesley. Sedan började jag längta till Indien, men den resan blev aldrig av. Däremot började jag måla indiska motiv.
”Hade du någon kontakt med dina släktingar på gården då?” frågade Enar. ”Jag reste upp till Stora Vännerstorp när jag slutat skolan 1964 och var där tre månader. Mina släktingar på gården hade det mycket svårt med förgiftningen. Min far tog engagemang som pianist på Söderköpings Stadshotell för att kunna träffa mig när han hade ledigt. Jag var ju på gården någon mil norr om stan. Farsan fick oanade möjligheter, att få reda på sanningen om förgiftningsskandalen på Petersburgsupplaget och på vår gård. Detta berodde på följande....
Kommunfullmäktiges ordförande herr Vesterström sitter i matsalen på Stadshotellet och njuter en dyr conjak en kväll. Du Charles, jag trodde Vesterström var hälsovårdsnämndens ordförande, viskade Knut Inge. Javisst svarade Charles, men Vesterström nöjer sig inte med en stol. Han sitter på två. Han är både Kommunordförande och hälsovårdschef. Han har ju cementbak och är så tung, att en stol är lite för lite. Knut Inges gode vän, den indiske jazzsångaren Charles Judah, visste allt om alla som brukade besöka hotellet.
De kunde tydligt höra Vesterströms stämma. ”Nämen ser man på” sa Vesterström, ”Är det inte Britt i spritkassan, som sitter där borta i hörnsoffan?” Britt i spritkassan var ett rödhårigt våp, hårt sminkad och frispråkig. Håret höll sig uppe, eftersom hon hade ett fransbröd på högkant inunder kreationen. Hennes kommentarer var inte speciellt intelektuella, men hon passade bland fyllisar.
Vesterström var stamgäst på Söderköpings hotell. ”Får man slå sig ner?” frågade Vesterström. ”För all del” sa Britt.”Kyparn! Kyparn! Kom hit men en dubbel wisky till mig och en, vad vill du ha Britt?” frågade Vesterström. ”En Bacardi med cola tack.”
Knut Inge kunde tänka sig ett samtal med den talföre uppsluppne Kommunordföranden. Men först skulle man spela några danslåtar i mjuk behaglig jazzstil. En bit bort i salen satt en man, som kritiserat kommunens gifthantering. Han hette Karl Damm. Han diskuterade nu med doktor Axman. De samtalade om hormoslyr DDT och VCV, som var innegifterna för att bekämpa insekter i skog lantbruk och bekämpningen av lövsly, bland annat vid banvallarna inom SJ [Sveriges Jernbaner]. Cresolyt var ett annan dödligt gift, tyngre än vatten, så det sjönk ner på sjöbottnarna i hela Sveriges alla insjöar, där det låg i meterstjocka lager och kvävde allt liv. Miljörörelsen hade tyvärr ännu inte vaknat eller ens blivit född.
”Kan jag få en dubbel wisky? Och en limpa Ritz” ropade Vesterström. ”Jag tror att pianisten röker Ritz” sa han och spanade in pianisten. ”Han spelar säkert Aint she sweet för dig Britt, om han får en limpa cigaretter. ”Knut Inge avslutade med ett Frank Sinatra stycke, som sångaren Charles Juddah, den indiske duktige imitatören, och basisten sjöng bättre än själve Sinatra. ”Härlig kväll” ropade den nu lite berusade Vesterström. ”Kan ni ta den där Aint she sweet för fröken Britt? Här är betalningen” sa Vesterström och lade cigarettlimpan på flygellocket.
Det blev ett bravurt avslutningsnummer och sedan satte sig pianisten och samtalade med Vesterström, som nu var mycket talför. Samtalsämnet blev den kvällen miljöpolitik och man kom in på fallet Stora Vännerstorp förgiftningen. Vesterström insåg inte att pianisten, en skåning, var gift med en av Vännerstorps gårds döttrar, Maria. Vesterström berättade i fyllan och villan saker, som var topphemliga, om planerade giftupplag och hantering av livsfarliga ämnen, som nu inte var tillåtna att använda längre.
Vesterström fick bra betalt för att tillåta att gräva ner gifterna på kommunens områden. Han hade gett skandalösa tillstånd. En korrumperad politiker. Han innehade ju numera posten, som Kommunfullmäktiges ordförande, samt var hälsovårdsinspektör och utredde sina egna förgiftningsskandaler. Vilken korruption.
Det blev ytterligare en timmas spelning den natten, bara för Vesterströms skull. Senare den kvällen anlände en länsveterinär och företagare inom kemiindustrin. Miljöbrottslingar av högsta rang. Knut Inge satt mitt i getingboet utan att getingarna visste vem han var. Kommunpamparna festade hårt den natten och Britt blev inte utan. Det blev fler låtar.
Knut Inge satte sig igen vid Vesterströms bord, såg honom i ögonen och frågade, ”Du Vesterström, jag tyckte jag såg Tage Erlander här en kväll. Någon sa, att ni har haft ett viktigt möte du och statsministern”. ”Jag och Erlander? Nej nej” sa Vesterström och fimpade efterstänksamt sin cigratt och hans ansikte förändrades och blev illrött. Knut Inge fortsatte och sa, ”Nu är det så, att min svåger Birger från Stora Vännerstorp ligger förgiftad och döende på Linköpings Lasarett och du sitter här och skryter om fina gifthantering och en liten fågel sjöng en sång för mig som sa, att du och Erlander har gjort upp planer för att tysta ner skandalen”. ”Svåger? Du är väl inte släkt... med.... det... där..Vännersstorpspacket?” ”Jo, det kan du ge dig fan på din skitstövel. Nu skall du väl bli hälsovårdsminister i Sossarnas nya regering, om dom vinner igen! Ni håller ju på med kampanjen håll Sverige rent. Sverige borde hållas rent från såna gossar som du, som tar emot mutor för att förgifta folk! Peterburgstippen är nu Sveriges farligaste plats och den har du skapat, tillsammans med de andra miljögangsterna!”
Vesterström satt tyst och hans ilska fick honom att skaka. Knut Inge fortsatte, ” Ni dränker oss i ert skit och gift för att tjäna pengar. Se på honom där! Knut Inge pekade på en entreprenör, som satt vid ett bord nära pianot. ”Han där Olle, som du tillåtit dumpa sin cyanid och annan skit på Stationsgärdet. Nu har han drabbats av kräftan och dör väl snart, innan det blir rättegång i den här saken!”
Vesterström hade fått nog och insåg, att hans frispråkighet kunde leda till stora problem. Han hade ju talat om allt för den där frågvise pianisten, som ”råkade” vara svåger till bönderna på Stora Vännerstorps gård. Vesterström reste sig snabbt och klev iväg, rödare än någonsin i ansiktet. ”Såg du va bekymrad han blev?” sa Charles. ”Ja” sa Knut, ”han fick så mycket rynkor i pannan, så han kan skruva på hatten!” Knut Inge drog ett djupt bloss och tänkte inom sig, att nu var det dags att sluta på Stadshotellet.
”Det var en saftig historia, du kommer med Karl” sa Enar. ”Jag förstår situationen väl. Världen var ju väldigt nära ett storkrig. Kennedy hade ju mördats och även Martin Luther King. Lyndon Johnson bombade Vjetnam, Crusjtjew var i Sverige och rodde på Harpsund med Erlander. Ryssarna kränkte dagligen svenskt territorium med sina jetflygplan och ubåtar. Sverige var nära, att bli en satelitstat till Sovjetunionen. Om det blivit känt hur misskött miljön var och det blivit dött lopp inom politiken i Sverige. ”Jag tror ärligt talat inte, att Sverige hade klarat en politisk skandal på den tiden”.
”Klart det, och storindustrin var beroende av, att använda och bli kvitt sina gifter, så dessa starka krafter ville inte ha några tidningsskandaler eller illavarslande TVnyheter om miljön. Miljöfolket började redan då att vakna till liv. De kunde bli en farlig politisk kraft. Mjölken från vår gård köptes upp och hälldes ut, då vissa läkare ansåg, att det fanns ett samband mellan gifterna och den leukemiepidemi, som blommade upp bland barn i länet” sa Karl. ”Samhället var genomruttet och man byggde vidare på kadavret och nertystning och självupphöjelse var taktiken. Men under det decenniet dog allt liv ut i de svenska sjörna och man kunde inte längre finna ett vattendrag, som inte var försurat på grund av döda bakterier och annat högre stående liv. Nog om det! Vi återkommer till gifterna senare” sa Karl.
”I den vevan i mitten av sextitalet förlorade jag många av mina barndomsvänner. Några dog i överdoser andra självmord eller olyckor. Sen kom HIV och gulsot. Det var drogernas fel och många dog, utan att man visste varför. Det var en flummig tid, kan du tro. Hippietiden, drogerna, musiken, den fria moralen. Jag hade kompisar som trodde, att de födde sig själva. Några tog LSD tripper och såg sig själva flyga ovanför sina egna kroppar. Sen kom det bösskramlande folket stöd FNL. Några av mina kompisar tränade sig, för sista striden i kommunistiska läger. Nepalm lemlästade barn och kvinnor. Drangedevil spreds för att avlöva skogarna i Vietnam och döda komunisternas barn. Dessa vidriga gifter!
Jag gick då på en konstskola i Landskrona och min lärare, som hetter Lennart Cederstam, anställde mig sedan som medhjälpare i hans konstateljé. Det var två mycket omtumlande år, men mycket lärorika trots allt.
Han lärde mig allt om grafik, måleri, m.m. Ateljen låg på en pittoresk bakgård i Landskrona. Den besöktes av många underliga typer, men jag skall bara nämna någon.
Tidigt en morgon 1966 skedde följande. Jag öppnade dörren in till ateljén. Där inne vid kaffebordet satt det en man i fyrtioårsåldern och drack en blandning av rödvin och socker, som han hade tillagat i en stor kaffekanna. Han presenterade sig som Jesus från Nasaret. ”Du är Johannes, min lärjunge” sa han till mig. ”Maria Magdalena sitter där och skriver” tillade han och pekade på en tjej, som praktiserade i ateljén.
Den mystiske mannen kallade Cederstam för Johannes Döparen och själv var han som sagt Messias eller Jesus. Denne man, som vi började kalla ´Pedersen den Helige´, levde i ett rollspel efter det, att han hade avtjänat 13 år i Främlingslegionen. Varje händelse vände han till att bli en del av hans religiösa dröm eller verklighet. Han påstod sig göra vatten till vin i den lägenhet, där han bodde i en trappa upp på bakgården. Han arbetade numera på Danmarksfärjan nattetid. En dag när jag kom till arbetet, satt den självutnämde Messias där vid bordet med fyra tusenlappar i handen och sa, ”Johannes! Jag har ett uppdrag till dig! Du skall måla av den dröm jag hade i natt! Jag drömde, att jag var tillbaka i Afrika i Främlingslegionen. På ett hemligt uppdrag i öknen blev jag utsedd till att bli profet och en röst från himlen sa ”Jag är Hinduernas, Muslimernas, De Kristnas, Budisternas och alla de övrigas Gud! Du är min Son!”
Pedersen den helige berättade sedan hur han, omstrålades av en regnbåge och fåglar, började flyga runt hans händer. De sjöng så vackert. Och det blev fred på jorden. ”Kan du måla den synen för mig?” frågade Pedersen den helige. ”Ja” svarade jag. ”Då skall du få, se här, fina pengar va? Fyra tusen kronor” sa Pedersen. Två veckor senare kom jag med ett stort måleri och Pedersen gav mig pengarna, men han ville inte ha tavlan, men tvingade mig behålla pengarna. Han ville bara se, om det gick att måla något så tokigt. Nå, nästa dag var Pedersen försvunnen och efter ytterligare några dagar, kom några polismän och frågade var han bodde. Vi gick upp i hans lägenhet, men där fanns bara vindamejanger fulla med vinsatser.
Enligt polisen hade Pedersen gått på färjan, som avgick till Köpenhamn klockan 21,10 på kvällen, men ingen såg honom gå iland. Han hade inte heller hämtat sin löning på båten den kvällen och var som sagt helt försvunnen. Man trodde, att han fallit av färjan.
En dag senare när jag kom till ateljen, satt han där som vanligt och drack sin hemmagjorda blandning. ”Va, är inte du död Pedersen!” utropade jag. Han svarade, ”Jo, jag var död, men jag uppstod på tredje dagen. Jag har varit hos er en lång tid och ni inser inte ännu, att jag är Messias!” sa Pedersen. ”Du är en galning” sa jag. ”Du har mördat alldeles för många muslimer i Afrika och har blivit galen” sa jag. ”Ja, vadå” sa Pedersen. ”Jag kan lösa all världens hunger” sa han och fick ett egendomligt saligt ansiktsuttryck i det rödbrusiga snysket.
Jag väntade mig nu något speciellt, eftersom Pedesen den helige kavlade upp skjortärmarna. Hans armar var fulla av tatuering, religiösa symboler och texter, och han började tala med en mässande stämma. ”Jag skall bevisa, att jag kan utspisa femtusen personer med två fiskar och fem bröd. Sen kommer du att inse, att du har mött Jesus”. ”Jaså” sa jag. Han fortsatte, ”Först lägger man fiskarna i solen så de ruttnar. Sen tar man och blandar fisken med bröden. Därefter delar man in människorna i led på hundra i varje led, det blir femtio led i fyrkant. Man ger sedan den ruttna fisken och brödet till de första, men eftersom de inte tål rutten fisk, så kommer den snart upp igen. Sedan samlar man upp det, som de spyr upp, i korgar och ger till nästa grupp, som också de kastar upp maten inom kort. Man fortsätter så tills alla fem tusen har ätit. Då har man tolv korgar över och alla blevode mättade!”
”Du är en galning Pedersen med mycket blod på dina händer” sa jag och han instämde i det och tog ett djupt bloss av den stinkande feta cigarrfimpen, som hängde i mungipan utan att falla ut ur munnen, medan han talade. Sedan tog han sig en stor klunk av sin hemmagjorda vinblandning och lutade sig bakåt i fåtöljen, såg på mig och sa, ”du är ganska lillgammal för din ålder drängen”.
”Ja det var mig då en lirare” sa Enar och skrattade till. ”Ja, ett mycket speciellt original, och han var så ful, att inte ens en blind mor skulle kunna älska honom”.
Nå, en dag kom en känd konstmagnat in i ateljén. Han kallades Greven av Borstahusen, men hette Sture Andersson och han var ägare till en av europas största privatkonstsamlingar med cirka 2000 orginalverk av ett stort antal kända konstnärer.
Borstahusgreven var en elegant herre, som närmade sig 70 årsåldern. Han var trots sin ålder mycket ungdomlig. Han var personlig vän med alla de stora kända konstnärerna som Picasso, Chagall, Salvador Dali med flera. Han hade blivit vän med dom i slutet på tjugotalet, när han var i trettioårsåldern och arbetade på en bank. Han gjorde många resor till Paris, för han älskade konst.
1928 fick han problem med synen och en läkare sa, att han skulle snart bli blind. Därför pantsatte han allt han ägde och tog ett lån på 10.000 kronor, en enorm summa på den tiden. Pengar för att resa och se och köpa så mycket konst som möjligt, innan han blev blind. Han tog sedan ut pension.
Men så kom Krygerkrachen i 1929 och alla aktier i världen föll, så att de blev totalt värdelösa. Men Greven av Borstahusen var smart och köpte allt han kom över i aktier för sina 10.000 lånade riksdaler. Det var mycke pengar, Ja visst. Sedan steg värdet på aktsieportföljen fyrahundra gånger, till fyra miljoner kronor och då sålde han naturligtvis aktierna i rätt tid.
Sedan började Greven resa och lärde känna de mest kända konstnärerna och köpte konst, som då var överkomlig för rimliga summor, men som senare rusade i skyn i värde. Han blev agent och sålde grafik för Picasso, Dali, Chagall med flera, till köpare i Skandinavien och Tyskland.
Greven fick också uppdrag av svenska kungahuset, att återföra svensk konst och silver, som hade lämnat landet med kungarna Gustav den andre Adolf och Karl den tolvte. Dessa kungar hade sålt ut svenska konstskatter till andra länder, för att finansiera sina krig. Sanningen var, att de här klenoderna, som var mest värdefulla, aldrig hamnade på Stockholms slott utan i, tro mig, i Kaptensgårdens samlingar eller såldes av Greven till samlare, som kunde betala för sig. Sedan bytte han ut en del med sina egna mindre värda antikviteter och skickade till Svenske Kungen.
Greven omgav sig alltid med poeter, skådespelare, museéfolk, musiker, kulturattacheér, författare och konstnärer. Greven var homofil, men hade alltid önskat sig en son, som han kunde få utbilda själv och forma och undervisa i konst, måleri, skulptur, grafik antikviteter och kanske skulle denne son en dag, bli en stor konstnär. Jag blev under en tid utsedd till ”Son av Greven av Borstahusen”. Han ville forma mig och lära mig lydnad under hans enormt starka personlighet.
Greven hade själv önskat bli konstnär i sin ungdom, men insåg ödmjukt, att han passade bättre till att vara konstexpert och konstförmedlare. Han själv skulle aldrig bli någon Picasso eller Salvador Dalí, Rembrandt eller Leonardo Davinci. Han trivdes bäst när han fick njuta av skön konst i sina konstnärsvänners samvaro. Han umgicks i sin ungdom med Kung Gustav den 5 naturligtvis, samt Karl Gerhard, sångaren på Bernds salonger, Zarah Lenader, samt Sigge Fyrst.
Han berättade för mig, att han varit dubbelagent åt England och Sverige i samarbete med Zarah Leander under Hitlertiden. Alla trodde, att Zarah Leander var nazist, men Zarah lämnade viktig information, som hon inhämtat från nazisterna, till Ryssland eftersom hon själv var kommunist, men i hemlighet naturligtvis. Jag har kollat detta med Zarah Leandersällskapet, men dom förnekat naturligtvis dessa uppgifter. Vad annars?
Greven skulle nu presentera mig för sin gode vän Mark Chagall. Det skulle bli den första verkliga separatutställningen i Norden för Chagalls del. Den skulle infalla med hans 80 årsdag i 1967. Därför uppsökte Greven Cederstams ateljé ett år i förväg, för att vi skulle upplysa svenskarna om Chagalls konst. Chagall hade då i dagarna slutfört en serie med inte mindre än 210 olika motiv, tryckta i litografi. Det var nog minst 50.000 grafiska blad i läckra färger, som väntade på sina nya ägare. De 210 upplagorna var värda summor, som närmade sig miljardbelopp. Greven var den man, som Chagall utsett till att bli hans agent.
Grevens plan var följande. 1963 hade Landskrona Stad firat sitt 550 års jubeleum. Det fanns pengar på den tiden. Kommunen hade byggt upp ett stort festivalområde nere vid Citadellslottet. Området bestod i många glasbyggnader och utställningshallar. Den vackraste var konsthallen, som låg i Citadellparken bland stora askträd, kastanjeträd, alar och rödbok.
Alla utställningshallarna var ämnade att rivas efter jubileét, men konsthallen fick vara kvar. Chagall hade ju permanent utställning i Paris på den tiden i Le Reiskgalleriet, en ganska ful byggnad. Landskrona konsthall skulle bli något mycket vackert i jämförelse med Le Reiskgalleriet. Chagall var barnsligt entusiastisk efter att ha sett fotografier på konsthallen byggd i betong och glas, samt med en japansk trädgård anlagd i en ljusgård i centrum av glasbyggnaden.. Vi fick i uppdrag att göra all publicitet inför Chagalls jubileumsutställning. Vi skulle även göra upp ideér runt Greven av Borstahusens nya skapelse, Borstahusens Konstförening, som två gånger årligen skulle visa de mest kända konstnärerna i världen i Landskrona konsthall, alltså med en början av Chagall, senare Picasso, Salvador Dalí o.s.v.
Jag var sexton år gammal och blev involverad i denna enorma uppgift, att lansera Greven av Borstahusens alla konstnärsvänner i Skandinavien, samt delta i skapandet av en konstförening, där Greven hade oinskränkt makt och härlighet.
”Ja du” sa Enar. ”Här kan man verkligen säga, att du var tidigt ute och nu förstår jag, vilket försprång du fick genom denna rad av viktiga händelser”. ”Sant”. ”Blev Greven blind, som läkaren hade förutspått?” Frågade Enar. Naturligtvis inte, han såg lite illa med ett öga, men med det andra hade han en syn jämförbar med en falk. Nåväl!
Jag fick en enorm uppbackning när jag var 16-17 år som sagt. Egen promotor, kontakt med de största namnen i konstvärlden, egen ateljé, skolning i hur man arrangerade utställningar, layatade kataloger och afficher och dessutom tillgång till en köpkraftig grupp konstintresserade människor. Det fanns personer runt Greven, som var allt från maffiabossar till presidenter och kungar. Alla hans utlänska vänner trodde, att Greven var känd för alla i Sverige, men han var ju faktiskt en doldis och var mer känd utomlands. Hans aktiva starka personlighet, höga ålder och erfarenhet, när jag träffade honom, gjorde honom ju också unik. Gamla människor har ju oftast en okänd historia för de yngre och kan ibland verka föråldrade med deras erfarenhet är ofta till nytta för den, som har tålamod att lyssna och lära. ”Det är sannt” sa Enar. Läs nu ur boken.. ”OK”.
Kaptensgården. Jag hade nu blivit son av Greven av Borstahusen. Grevens palats, Kaptensgården låg bland de många vackra tegelbyggnaderna i det lilla pittoreska fiskeläget Borstahusen. Ön Ven låg där ute i havet och man fick alltid lust att åka dit, när det var klart väder. Tiden tycktes stå stilla här. Fiskargubbarna satt ofta och lagade sina fiskeredskap och pratade om de gamla goda tiderna, när Öresund var ett levande hav och inte som nu, förorenat, dött och illaluktande. Jag kunde komma och gå som jag ville. Kaffet stod ofta på spisen och det var starkt nog. Greven tog sig alltid tid med att samtala med mig och att visa sina nya konstklipp eller någon katalog från senaste konstresan till Paris, London eller Rom. Om jag stannade några timmar så visste jag, att jag blev bjuden på middag och fru Axelsson, som var Grevens hemhjälp, hade lärt sig det franska köket och odlade grönsaker och kryddor i den välskötta trädgården, som låg bakom huset.
Tegelmuren runt trädgården omöjliggjorde all insyn och naturligtvis var också den höga murens uppgift att hålla tjuvar borta. I trädgården växte det blommor, som förde tanken till Monets parker. Där låg också ett litet hus, som Greven kallade Kajutan. Där fick konstnärer bo gratis, om de hade ekonomiska problem, som till exempel Olle Ohlsson-Hagalund, som bodde några år hos Greven och betalade hyran med målerier. Olle gifte sig i Kaptensgården och brudparet bodde länge i Kajutan. När Olle Ohlssons målerier blivit värdefulla, flyttade han med sin hustru till Sollentuna.
I trädgården fanns några vackra skulpturer. En äkta Rhodinskulptur och en Marino Marini, en etruskinspirerad hästskulptur. En skulptur av Marini kostar ju idag 60 millioner kronor. Dessutom fanns det en Dalískulptur, en kvinna med utdragna byrålåder i kroppen. Dalí hade förklarat för Greven, att idén med skulpturen var, att hans mor, som han hatade, hade en byrå på sitt rum med lådor, som alltid var låsta. Salvador fick som barn inte se, vad som fanns i lådorna. Inte förrän hans mor dött och då visade det sig, att lådorna var tomma, lika tomma, som hans mor hade varit på kärlek till sin son.
Det var alltså en vacker trädgård, men inte överdådig, utan behagfull med en liten fontän med kubistiska fiskar, signerade Pablo Picasso. ”Va gör den där unge mannen här?” frågade en dam, som besökte Greven, när hon såg mig, en purung 17 åring, sitta och samtala med professor Nilsson, sekreterare i konstföreningen det året. ”Han skall bli min efterträdare!” svarade Greven. Men jag skakade nekande på huvudet och svarade damen, att Greven var min agent. ”Jag kan inget om affärer” sa jag. ”Han är inte helt obildbar!” svarade Greven och skrattade gott. ”Fru Stjärna kan följa med till konsthallen och se några av hans monumentalverk, som visas just nu i Landskrona konstförenings regi”. ”Låter intressant” sa fru Stjärna och höjde sitt likörglas och skålade med Greven, som just gjort en bra affär med hennes make Sixten Stjärna.
Inne i huset var möblemang och målerier vackert arrangerade i den nio rum stora fastigheten. Möblerna var antika och några ting i huset hade stort värde. För att inte tala om Grevens silversamlingar och kristallkronor. Silvret var i världsklass och brukade ställas ut i Europa runt på antikutställningar. På vinden, under alla soffor och sängar, hade Greven stoppat in akvareller, litografier och dukar av kända konstnärer.
Verken låg skyddade av kinesiska sidenmattor, som till exempel en Salvador Dalíakvarell, som fångade mitt intresse för sin enormt starka utstrålning. Det var ett surrealistiskt motiv i antik romersk stil, något åt Leonardo Davincihållet. Det var en dynamisk brilliant målning, föreställande Genesarets sjö med några surrealistiska fiskare. Tyvärr stals den någon tid senare vid en utställning och Greven fick ut 400.000 kronor från försäkringsbolaget. Men märkligt nog dök den snart upp igen hemma hos Greven. Vadå försäkringsbedrägeri? Med andra ord stölden var beställd. Ändamålet helgar medlen. Sådana kupper förekom med några års mellanrum.
I december månad 1967 hölls den första separatutställningen med Marc Chagall i Skandinavien. Borstahusens konstförening, Grevens skapelse, blev en stor succé. Chagall hade förbundit sig, att göra en liten litografi och trycka upp den i stor upplaga. Varje ny medlem i konstföreningen fick en orginallitografi numrerad och signerad Chagall. På en månad hade antalet medlemmar stigit till 6000 och hade nu dessutom ett hundratal kända handplockade hedersmedlemmar. Många av dessa medlemmar köpte sedan litografier genom Greven. Han blev naturligtvis bara rikare och rikare, men han köpte alltid konst och antikviteter för pengarna.
I Kaptensgårdens gömmor kunde jag botanisera och studera äkta konst i timmar. Där fanns skolådor med skisser, förlagor och teckningar, som Greven kommit över utan att betala något. Dessa enkla verk var omsorgsfullt förvarade, eftersom de hade alla någon historia, speciell händelse eller ett minne bakom sig. Greven samlade på dessa arbeten av de olika konstnärerna i bokstavsordning och dessutom enligt årtal för att minnas och kunna berätta för sina goda vänner om sina möten med de stora mästarna.
Många av skisserna och teckningar var gåvor, som Greven tiggt till sig, när konstnären i fråga befunnit sig i ett svagt ögonblick, inlockad i Grevens fälla och känt sig tvungen, att göra något för den entusiastiske Greven, som gärna smickrade dem han umgicks med. ”Så snabbt ni tecknar och ändå så elegant” kunde han säga. Han hade naturligtvis förberett sig och hade något pappersark innanför kavajen. ”Kan ni inte bara teckna något åt mig? Jag är så facinerad att se på, när ni tecknar” kunde han fråga inställsamt inför någon konstnär han besökte ”Också signaturen förstås, med datum och plats, jag samlar på sådant” kunde han slänga ur sig.
Det var en taktik, som alltid fungerade. Därför ägde han Picassoteckningar, skisser av Dalí, Max Ernst, men även verk av mera okända konstnärer, teckningar på gulnat papper. Några såg ut som bottnar från tårtkartong. Picasso hade också tecknat på vanligt brunt omslagspapper. Några tunna silkespapper, som förvarades i en sådan låda, visade sig vara skisser av Georges Braque, förlagor till kubistiska gravyrer, som enligt Greven aldrig blev tryckta. Det fanns Akvareller av Gösta von Hennings. De var mästerligt utförda. Några gouacher från circus och varitélivet och så vidare. Små läckra färglagda blyertsteckningar av Yves Gannes, en konstnär från Van Goghs by Angers.
Greven hade träffat Yves på Biblothique National, när den unge Yves hade utställning där i 1954. Greven köpte då hans oljemålning, som bar titeln ”Världsmartyren”, ett måleri, som det året vunnit ett pris, som utdelades till unga konstnärer arbetande i Paris. Och så naturligtvis Dalí, den första hippien, som han själv kallade sig. Dalí var svag för Greven och gav honom ofta något i present, när de träffades. Greven hade många verk av Dalí, Edelmann, Buffet, Chagall, Karel Appel, som tillhörde gruppen Cobra, Maurice Estéve och många andra.
”Det verkar ju vara ett museum, den där Kaptensgården, och Greven borde ju bli utnämnd till professor i konsthistoria” sa Enar. ”Ja visst. Det var dom, som faktiskt tog upp den tanken, men så fanns det också många fiender”. ”Umgicks du med Greven från 1966 till 71?” Ja, 5 år med många besök bland konstskatterna. Du kan inte ana hur mycket oupptäckt konst jag sett, ännu allmänt okända verk av Rembrant, Vincent Van Goog, Leonardi da Vinci, vad mer vill man se? Renoir, Henri de Toulose-Lautrec. Paul Wunderlich med sina blå bilder målade på bladguldsprepparerade bakgrunder.
Jag lärde mig mycket av Greven av Borstahusen, speciellt när han lät mig träffa kändisar, men även andra konstnärer, de som senare blev upptäckta, erkända och berömda. Dessutom fick jag flytta till en femrumslägenhet nere vid hamnen i Landskrona, där Greven förvarade ett tusental stora oljemålningar, som inte fick plats på Kaptensgården. Lägenheten var fylld från golv till tak med stora dukar från 1600 till 1800talet. Jag hade ju min ateljé där och Greven inbjöd sina vänner att besöka mig och han presenterade mig för alla de viktiga galleriägarna i Sverige, speciellt de som tillhörde den äldre generationen, som till exempel fru Lindström på Strandvägen i Stockholm.
Det var en dam på nästan 100 år, som drivit galleriet Modern Konst i hemmiljö i 70 år. Hon hade alla riksdagsledamöterna och ambassadörerna som kunder i sin sexrumslägenhet på Strandvägen alldeles intill Djurgårdsbron. Men hon var en grym häxa och skinnade konstnärerna. Den som lämnade in en utställning oljemålningar till galleriet, fick aldrig någonsin se dom igen. Hon sålde allt till höga priser, men intäkerna räckte sällan till alla sluga avgifter, som stod i liten text i kontraktet. Det var en rik, girig kärring. Expert på att skinna unga lovande konstnärer.
Jag skrev kontrakt med henne, men som väl var, dog hon innan hängning av utställningen. Jag förlorade bara ett måleri, som jag lämnat in som deposit. Den ende konstnär hon hade hjälpt, var Gustav Arne, som i sin ungdom var så fattig, att han hade skjutit en svan på Djurgården i någon fågeldamm för att ge sina fem ungar mat på bordet. Han blev naturligtvis polisanmäld, men fru Lindström betalade böterna, vittnade i rätten och gjorde Gustav Arne känd, så han kunde leva på sin konst.
Jag för min del sökte in på en målarskola i Malmö och gick där kanske ett år. Därefter fick jag fyra stipendier Landskrona stads kulturpris och Lions kulturpris och dessutom Görlowska stipendiet två år i rad för att studera grafik för grafikern Bertil Lundberg.
Jag var den yngste som kommit in där. Jag var bara 17 år och medelåldern på de andra låg runt tretti. Några var femtio eller mer. De var alla etablerade konstnärer, stipendiater från hela världen. Men jag blev senare rådd av Greven, att sluta i konstskolorna och att i stället inrikta mig på egna utställningar. Jag blev inbjuden till många internationella visningar, tillsammans med alla de världskända topparna. Jag blev väl lite stöddig av det och var nog ganska uttråkad av det svensk tjafset inom KRO konstnärernas riksorganisation och dom andra konstnärssyndikaten. Det var ju bara föreningar för inbördes beundran och forum för kommunism och annan vänsterradikal politik. Många svenska konstnärer var mer röda än själve Mao Tse Tung på den tiden.
Sen träffade jag Sylvia och blev totalt förälskad och vi gifte oss när hon fyllt 17 och jag 21. En månad senare kom Greven hem till oss och ville, att jag omedelbart åkte ner till Paris för att bo hos den italienske konstnären Louis Toffoli. Jag skulle trycka upp ett femtiotal motiv i den litografiska verkstad, som Picasso, Dalí och Chagall arbetade på. De levde alla på den tiden. Jag skulle vara där i sex månader. Chagalls förläggare Herboch skulle sälja mina litografier.
Men Sylvia fick inte följa med för Greven och jag började känna det, som om Greven ville kontrollera mig helt och det passade inte mig tyvärr. Allt gick för fort och jag kunde inte fungera under den enorma press, som ett sådant erbjudande innebar.
Jag bröt med Greven, hyrde en lastbil och vi flyttade hastigt i hemlighet till Östkusten. Ingen utom våra föräldrar visste var vi bodde. Men då började det verkliga eländet. Greven sökte reda mig och förföljde mig och besökte alla gallerierna, som jag hade målerier utställda på. Han ställde till det överallt och ljög ihop historier om mig och förstörde mitt namn. Nu började en tid med verkligt stora svårigheter. Den kometkarriär, som jag påbörjat vände rakt neråt.
Jag fick kämpa för livet i tio års tid. Jag kan nog påstå, att Grevens förtalskampanj mot mig ledde till, att jag blev mentalt sjuk. Jag fick nervösa kollapser, och även hallucinationer. Ångest, förföljsemani, tvångstankar, panik, oro, själmordsideér. Jag kunde inte se ett höghus utan att känna lust, att ta hissen upp till högsta våningen för att kasta mig ut genom ett fönster. När jag åkte färjan till Danmark, fick jag kämpa för att inte störta mig ut i det svarta havet. Jag kunde inte gå nära en järnväg utan, att känna dragning att slänga mig framför ett tåg. Det var tio år av helvete, ångest, panik.
Jag lärde mig så småningom att leva med mina psykotiska tankar. Jag använde ångesten för, att skapa mina bilder. Jag lärde mig styra paniken till min hand, pensel och min palett för, att skapa bilder på dukarna. Jag var manisk och kunde inte sova på många dygn. Jag gick in helt och hållet i måleriet, min konst, mina bilder. Jag visste inte, om jag var figurerna på dukarna eller om jag var den skakande figuren, som höll i penslarna och paletten. Det var en ren mardröm under tio års tid.
Men jag hade också perioder, då jag fungera normalt. Ingen visste hur jag mådde. Det var bara jag, som inne i min kropp upplevde stormen. Utanpå hade jag lyckats hålla fasaden, så alla trodde, att allt var bra. Inte ens Sylvia visste vad som pågick i mitt innersta. Jag ställde ut i Lunds Konsthall i en samlingsutställning. Senare blev jag inbjuden till några gallerier på Västkusten och Ostkusten och sedan Danmark.
Jag ställde ut på något som hette Galleri Art Modern i Helsingborg, hos en affärsman, som jag blev ovän med. När jag kom till vernissagen, hade han kastat ut några av mina målerier på gatan i regnet. Han hade misstolkat mina målerier, som sionistfientliga. Han var ju jude, Aronsson hette han. Han trodde att mitt måleri, De Fyra Inseglen, förebådade Jerusalems förstöring.
Galleriet hade en intendent, som kallade sig Brichinsky. Han kunde bara lite svenska och när jag kom till galleriet, skrek intendenten ”Spartakaus, Spartakaus! och pekade hysteriskt på bilden med en sax, som om han ville förstöra måleriet. Han verkade helt sjuk i huvudet. Jag lyckades tillkalla en lastbilsägare, som kunde forsla alla de stora målerierna tillbaka till min atelje, innan de blev förstörda i regnet. Jag reparerade några skador och sände målningarna sedan till en samlingsutställning i Landskrona Konsthall. En konsthandlare köpte måleriet De Fyra Inseglen. Målningen hängdes upp i en stor matsal, som kommunen använde. Och kan du tänka dig? En mentalt störd person, gav sig senare på måleriet med kniv och skar sönder det. Kommunen fick sända monomentalmåleriet till restaurering, som kostade tio gånger mer än vad tavlan blivit såld för. Tydligtvis kunde min konst få folk att reagera.
Jag ställde även ut i Stockholm, men den utställningen var en stor miss. Vi fick visserligen en härlig semester och fick se mycket av huvudstaden, men jag sålde inte en tavla. ”Men kunde du inte få ordning på den där Greven och sätta honom på plats?” frågade Enar. ”Jo, det kan du ge dig på. Jag visste ju om hans svarta affärer, och att han förde in konst för miljonbelopp årligen till Sverige, genom att muta Tullmyndigheterna i Helsingborg med litografier och kontanter. Detta hade pågått i 40 år.
Jag berättade om det för en kompis, som började arbeta som tullare i Skåne. Den här unge killen kunde sedan nysta upp en enorm smugglingshärva, där tullchefen och ett antal andra tullare i Skåne var inblandade. De fick nog fängelse sades det, och min kompis är nu chef för en avdelning på Tullverket. Greven greps av polisen. Halva hans konstskatt beslagtogs och det blev rättegång.
Greven forlorade sin inflytelserika plats i Borstahusens Konstförening. Han hamnade på mentalsjukhus en tid. Han slapp fängelse på grund av sina hälsoproblem och sin höga ålder.
Vi flyttade till Göingebygden, där Sylvia var född. Naturen där är ännu idag orörd, med skogar och insjöar. Europas största tallar och granar växer där och sjöarna är inte helt förgiftade. Det finns ju inte många industrier där. Under tio års tid, kunde jag lära mig leva där med den ångest, som nästan dödat mig och jag läktes sakta och förstod, hur jag skulle hantera känslorna.
Vi levde ett spartanskt och primitivt liv. Livnärde oss på de grönsaker och frukter, som vi odlade på vårt lilla torp i Gylsboda. Vi åt svamp och örter från naturen, bär, nässlor. Vi hade höns, som värpte bra och några getter, som vi kunde mjölka. Det fanns fisk i sjön. Jag konkade omkring på mina bilder och sålde till rika snåla göingar. Jag frågade en gubbe, om han hade sina pengar i madrassen. ”Nej, så högt kan jag inte ligga” svarade han. Det stämde nog.
Sedan ställde jag ut i övriga av Sverige. Sylvia födde tre barn i rask följd. Det var verkligen tufft, att försörja en stor familj. Men det gick. Tack vare Sylvias kärlek och omsorg, kunde jag finna ro. ”Hon är den bästa gåvan jag någonsin fått”. Det tror jag. Enar var nu trött och behövde smälta Karls saftiga och intensiva berättande. Det tar på krafterna att lyssna.
Bladet. Ett blad föll från ett lövträd. Det hamnade på sand. Jag tänkte, när jag såg dess fall, på människans korta levnad. En blomningstid i torkans land. En värld där alla skörda vill, men ingen bonde sår de korn, som ger den svage kraft att resa sig på fötter. Att vara eller icke. Att finnas eller ej. Det är frågan, som vi ställer i hjärtats dunkla inre. Vi har ett hopp inom oss i våra dolda kamrar, från vilket livet utgår och fyller våra dödliga kroppar med önskningar och livskraft på sätt, som hjärtan alltid gjort.
Den afton, när ett blad föll från kronans topp och varje naken gren gav hopp, att efter vinterns kyla ge ny kraft och liv på nytt, jag tänkte. Det rika människosläktet öppnar ej sin knutna hand. De vill ej ge till svagt och fattigt barn, vars mage fryser värker svälter. Världen är ond. Ute var det storm. Ett löv flög från ett träd iväg. Det gav sig ut på resan, som löv om hösten alltid gjort. Jag vände mig om och såg de spår som fanns i sanden. Av vågor togs snart fotsteg bort. Mitt sandslott smalt som snö med havets salt blev ett. Snart stranden helt befriad var från närvaro av mänskligt tecken. Aktivitet från mänskligt liv var spårlöst borta, likt de korn som spolats ut till sjöss. Naturen tog tillbaka, det jag skapat och försökt bevara som bevis på, att jag någonsin hade vandrat här.
Enar hade skrivit ner en hel uppsats om Stora Vännerstorp och Petersburgs förgiftning. Han hade kontaktat olika personer, som hade kunskaper i fallet. Till exempel, den ideella organisationen Vattenvärnets ordförande i Stockholm S Hansén. Av honom hade Enar fått uppgifter om, hur Söderköpings kommun alltid tog vattenprover från tippen, när det hade varit en lång torkperiod. Då var vattnet enligt miljöchefen drickbart. En professor i hydrologi, Tor Ohlsson, sekreterare i Vattenvärnet, hade lovat ställa upp som vittne i en rättegång. Han hade alltid tagit vattenprover några dagar efter ett kraftigt regn och då visade det sig, att värdena vid Petersburgstippen och bäcken Silkesnöret var helt annerlunda, än dom kommunen hade tagit någon vecka tidigare.
Vatten hämtat i vattendraget av Professorn var så giftigt, att laxyngel inte klarade ett dygn i den giftiga vätskan. Antingen var miljöfolket helt rudis och okunnigt, eller så var de mycket smarta och sluga, för att unvika problem och skuld. Enar hade också lyckats få fram, att kommunen hade betalat en helt vansinnig summa pengar på att gräva ut Stationsgärdet och köra iväg den mycket giftiga grusen, hundratals ton, till ett giftsaneringsföretag i Danmark. Varför till Danmark?
Orsaken var, att en god vän till Vesterström, tidigare ordföranden i hälsovårdsnämden, hade fått Vesterströms godkännande att under 50 och 60 talen ta emot mycket farliga gifter och tungmetaller, för att bara hälla denna grymma sörja rakt ner i jorden, på den plats, där han hade sin skrotfirma. Var låg denna skrotfirma? Bakom ett plank mitt i Söderköping på Stationsgärdet.
Enligt uppgifter hade grusen, som fraktades bort varit så giftig, att en halv tesked grus var nog för att döda ett barn. Sopolog Helena Helgesson på Länstyrelsen i Linköping kände inte till varifrån pengarna till sanering kom. Ja hon kände inte ens till, att det förekommit någon sådan stor sanering. Det fanns inga dokument arkiverade varken i Söderköping eller på Länsstyrelsen i Linköping.
Var det den svenska regeringen, som låg bakom denna sanering? Ville de dölja något, som i framtiden skulle kunna bli en gigantisk miljökatastrof? Vem visste något om detta? Säkert några, men frågan är om dom fortfarande är i livet.
Det mest skrämmande senariet blev verklighet några år senare. Just på den plats som man sanerat, skulle man nu bygga bostäder för barnfamiljer med dagis, lekplatser och allt. Eftersom miljö- och hälsokontoret i Söderköping hade förstört alla bevis om förgiftningen, så kunde ju ingen någonsin förhindra, att det byggdes hus på så dyrbar central mark. Ingen kunde begripa, varför tomtmark belägen mitt i stan legat obebyggd så många år, utan att utnyttjas. Tomtmarken var mycket värdefull och eftertraktad i den byggrusch, som pågick under början av 1990. Men tomten låg tom och det berodde naturligtvis på, att giftet fortfarande fanns kvar. Vem skulle då ta ansvaret? Vem? ”Visste du om dessa uppgifter Karl?” Javisst.
Och mitt dilemma är ju, att jag bör varna allmänheten om denna risk, samtidigt som jag är medveten om, att man kan stämma mig för förtal. Vad skall man göra? Låta människor bli förgiftade eller själv bli ställd inför rätta, för det man vet om? Det kan ju dröja länge innan giftet börjar, att visa sina grymma sidor och innan det går att bevisa, att de finns och vem skall då göra provtagningarna? De som är idag delansvariga för döljade av dödliga gifter eller?
Jag har det så jobbigt med den frågan, så jag blir galen. Jag har ju sett vilka fruktansvärda plågor förgiftade djur och människor får. Jag har sett tjurar stånga av sig hornen och bitit sönder sina tungor i raserianfall, skakningar och sedan blivit medvetslösa. De drabbade människorna fick samma plågsamma anfall. Jag minns, hur min morbror Birger plågades i många år, innan han dog. Det är som att bli smittad av rabies.
”Jag förstår, att du är i ett dilemma” sa Enar. Låt oss gå vidare i ditt manus. Jag ser hur upprörd du blir av att tänka på det. Jag vill byta ämne helt. Nå! Hur var det nu med de där konsthandlarna, du mötte? Förekom det några bedrägerier på på 70 och 80talen?
Det hände mycket på den tiden. Jag blev vid ett tillfälle inbjuden till en rik affärsman. Jag kan kalla honom Ove. Han ville visa sin konst, som han menade var värd en stor förmögenhet. Nere i källaren i ett rum, som såg ut som ett kassavalv, förvarade han ett stort antal målerier. Han visade ett måleri på cirka en meter gånger en och tjugo. Det var ett bibliskt motiv av en målare från 1700 talet. Motivet var Jesus inför Pilatus. Upphovsmannen var en engelsk konstnär. Ove visade dokument, som han fått av konsthandlarna, som bekräftade konstverkets äkthet, samt ett kvitto från Bokowskys auktionshus i Stockholm. 100.000 kronor, ganska mycket pengar i 1974. Han hade många sådana tavlor. Ove var så stolt över sina klipp. Men han var totalt grundlurad. Konsten han köpt var inte värd mycket.
En tid senare, kanske ett år, fick jag reda på hur kriminella konstförmedlare gick tillväga. En affärsman i trakten berättade för mig, att männen bakom försäljningen till Oves konst, sökte reda på folk, som satt med stora summor svarta pengar. Dom lovade, att hjälpa till att tvätta pengar genom att sälja värdefull konst till dom. Konstskojarna tjänade stora pengar på sin verksamhet. Oves måleri visade sig vara värt inte 100.000 kronor utan endast 1000 kronor. Bedragarna hade köpt målerierna i Danmark, av en antikhandlare för kanske tusen kronor. Till varje målning medföljde ett äkthetsintyg. Det var mycket riktigt ett gammalt antikt måleri, men inte värdefullt.
Med tavlor i tusenkronorsklassen reste bedragarna upp till Stockholm och Bokowskys auktionskammare och lämnade in verken till försäljning och ropade själva in konsten för 100.000 kronor styck. De betalade några hundra i provision per tavla, så med inköp i Danmark, resa till Stockholm med målerierna, samt provisioner, så blev värdet på ett måleri kanske lite mer än tusen svenska kronor. Pengarna för försäljningen på Bokowskys gick ju tillbaka till konsthandlarna själva. Men de hade också fått kvitton på 100.000 kronor per tavla, att visa upp för de som sedan skulle bedragas. Köparen kunde sedan visa upp ett kvitto på 100.000 kronor från Bokowskys autionskammae i Stockholm för sina vänner och bekanta, för att styrka sitt goda köp. Kunderna blev ju nöjda och om de skulle känna sig lurade, kunde de ju inte gå till polisen. Pengarna var ju svarta.
Tyvärr hade jag under 70-80 talet mycket att göra med bedragare. Några gallerister lurade av mig målerier, när jag ställde ut hos dom. Andra fifflade med priser och betalade mig aldrig.
En man blev störtrik på min konst och jag förlorade mycket. Men jag slapp ju att avbryta mitt konstnärskap och kunde till skillnad från många andra svenska konstnärer överleva och utvecklas i mitt skapande.
”Men som sagt, det var tufft, inte minst under senare delen av 70 talet, när svenska myndigheter började avslöja konstbedrägerier för att stoppa konsthandlarnas tvätt av svarta pengar”. ”Jaså, var myndigheterna inblandade i sånt?” sa Enar. ”Berätta!” ”Ja du tror mig säkert inte, men sanningen är, att det visades TVdokumentärer på de svenska kanalerna, program gjorda av filmare, som var köpta av myndigheterna, för att skapa osäkerhet på konstmarknaden. Det var fejkade dokumentärer, som gick ut på att mycket av den konst, som såldes på den tiden var bedrägeristämplad. Visst fanns det många skojare. Men alla seriösa konstnärer drabbades också i någon mån av denna propaganda”.
”Senare under 80 talet kom det stora raset inom den internationella konsten. Målerier av Picasso, Chagall, Miro, Dalí föll med 30 procent. Kan du tänka dig, vad det betydde för de stor världskoncernerna och investmentbolagen, som hade ett stort antal målerier i 50 milljonersklassen, som säkerhet i banker och kreditinstitut?” ” Jaa… det är klart jag förstår. Det måste ju lett till allmän förvirring i bankvärlden”. ”Ja visst. Plötsligt kunde det saknas täckning för miljardbelopp, när världskonstnärernas verk rasade i värde under en auktion i London eller New York.”
”Påverkade detta även er mindre kända konstnärer? Javisst i högsta grad. Småsamlare i Sverige drog öronen åt sig och sålde ut sin konst billigt, för att inte förlora alla sina pengar. Det bröt ut panik och detta drabbade även de konstnärer, som befann sig i samma situation som jag. I ett slag var det ute att samla på konst och man sökte andra objekt för investeringar. Silver till exempel. Sen kom raset på silver. Allt var manupolerat av de, som handlade med silver. De sålde dyrt, åstadkom ett värderas och köpte sedan tillbaka silvret för nästan ingenting. Smart!
Sedan kom yuppitiden och aktieklippens tid. Pengarna användes till att spela på börsen. Kapitalet låstes upp i aktier och efter det raset, kom det riktigt stora raset i Sverige i 1993, när kronan rasade och dollarn sköt i höjden. Riksbanken höjde reproräntan till 500% under några dagar. Man hade uppnått hög standard i Sverige med hjälp av lånade pengar från Amerika. Sverige kunde ha gått under helt, men hela senariet var arrangerat, för att somliga skulle sko sig på hela folkets förluster.
Då blev det mycket svårt att sälja konst, när svensken blev 30% fattigare över en natt. Vi hade då flyttat till Stora Vännerstorp. Vi hade ju pengar, så vi klarade oss. Men Sylvia blev sjuk, troligen förgiftad. Hon hade ett stort jordgubbsland nära bäcken Silkessnöret. Hon älskar jordgubbar, åt litersvis varje dag och bodde nästan i jordgubbslandet. Kontakten med jorden, som ibland översvämmades av bäckens vatten, var nog inte så bra. Jag varnade henne, men hon menade, att jag överdrev. Sedan rasade hon ner i vikt, femton kilo på kort tid och blev smal, som en sticka.
Hon lyckades få tid hos en gammal man, som varit överläkare på Söderköpings lassarett. Mikael hette han i förnamn, men jag minns inte hans efternamn. Jag tror han var jude. Han tog emot i en källarlokal på gamla sjukhuset trots, att han var kanske 85 år. Han var mycket skicklig och såg hur Sylvias sköldkörtel förstörts av gifter. Jag talade med miljökontoret om detta, men det blev värre. Kommungubbarna i Söderköping förföljde oss. De besökte oss varje vecka, ibland när vi inte var hemma. Smög in i ladugården eller stod och stirrade på våra djur.
Min gode vän stadsveterinären blev mycket förbryllad, när han såg hur kommunfolket reagerade. Han undersökte i hemlighet alla våra djur varje månad och förde journaler på varje djur, för att miljökontoret inte skulle ha något att anklaga oss för, som kunde påstås vara vanskötsel m.m. Sylvia blev stressad och sjuk och nu ligger hon, min älskade livskamrat, ofta på Linköpings lasarett med något, som liknar förgiftningsymtom.
”Tragiskt” sa Enar. ”Jag hoppas at jag kan hjälpa dig att få ut en rejäl ersättning från Söderköpings kommun, om vi stämmer dom”. ”Ärligt talat Enar. Jag tror inte, att jag orkar med en rättegång. Jag har de senaste dagarna kommit fram till en vändpunkt, som inte går att ignorera. Den glädjen jag hade, när vi flyttade in på Vännerstorp, har tyvärr blivit en stor sorg för mig.
Att se den vackra naturen och att veta, att alla gifterna finns kvar där i jord och vatten. Nej de illvilliga lögnarna har knäckt mig och mina drömmar, att skapa en vacker levade gård på den plats jag växte upp. Dessutom ringde jag till Sylvias läkare i morse, för att få reda på de svar på de prover de tog förra månaden. Läkarna menar, att det enda som kan rädda Sylvia nu, är att vi flyttar till ett varmare land.”
”Är det så illa?” frågade Enar. ”Ja. Hennes kroppstemperatur har varit nere under 33 grader. Om det inte vänder, så kan hennes organ kollapsa. Hon klarar inte en vinter till. Hon behöver ett klimat, där hon kan promenera lite varje dag och få upp allmäntillståndet. Här i Sverige går hon ner sig under vinterhalvåret”. ”Ärligt talat” sa Enar - så tror jag, att du Karl också är överansträngd och stressad till bristningsgränsen och behöver vila ut några veckor på ett ställe, där du kan tänka på andra saker än problemen på dig gård”. ”Det stämmer nog, det skulle vara skönt med lite riktig semester. Jag skall tänka på det”.
Jag återvände till gården efter, att jag hade besökt Sylvia på neurologen. Läkarna hade en ganska diffus bild av hennes sjukdom. Det påminde om Iraksyndromet, det vill säga ett tillstånd, som drabbar människor, som befunnit sig i en krigsson eller varit tagna som gisslan under lång tid.
Nu bestämde jag mig för, att sätta igång att måla igen. Det var det enda, som kunde få mig att glömma hela eländet.
Någon vecka senare, hade jag repat mod och kontaktat Landskrona Konsthalls ansvariga för att hålla en utställning där. Detta blev verklighet redan samma månad. Kulturnämndens medlemmar var mycket tillmötesgående. Det råkade bli den 100de utställningen och det var 25 årsjubeleum. Det blev en enormt fin uppslutning och återkomst till Landskrona, som delvis varit min hemstad, när jag inte vistades på Vännerstorp. Jag hade inte inte besökt staden på 10 år. Tänk vad tiden går.
Tillbaka till Linköpings lasarett en vecka efter vernissagen i Landskrona Konsthall. Enar har nu äntligen fått besked, att han inom kort kommer att få lämna sjukhuset och börja träna upp sig fysiskt och mentalt. ”Ja, det var då på tiden, att du hälsar på mig Karl!” sa Enar, när jag gläntade på dörren till Enars enskilda rum på sjukhuset. ”Kom in vet jag, stå inte där och huttra! Hur gick utställningen i Landskrona?” ”Strålade! Jag lyckades måla ihop ett 25tal målerier. Du vet det sägs ju om mig, att jag har ”svart bälte i snabbmålning” och med det jag hade hemma i galleriet, tillsammans med bilder jag lånade av mina gamla kunder, så kunde jag fylla konsthallen. Det blev faktiskt etthundrafemtio målerier, så nu hänger de där månaden ut. Det kom några hundra på vernissagen och jag fick besök av människor, jag inte sett sen barndomen.”
”Fint! Då är du på bettet igen?” ”Visst!” Enar såg nu lite pillimarisk ut, log och tog fram ett kuvert och sa... ”Nu vill jag faktiskt bjuda dig på en välförtjänt semester med flyg och allt till min bror Ulf på Gran Canaria. Jag skall nämligen äntligen skrivas ut från det här bygget på fredag och vi har en resa nästa onsdag. Du få en upplevelse, som heter duga uppe i bergen på Gran Canaria. Ställer du upp?” frågade Enar. ”Ja, ungarna får väl sköta gården”. ”De är ju vuxna nu och jobbar bättre än jag. Sylvia kanske kan följa med också, hon blir också utskriven på fredag, så då får jag ordna en biljett till”. ”Oroa dig inte, jag har redan pratat med henne, så här i kuvertet ligger faktiskt två biljetter!” sa Enar och skrattade, så att taklampan höll på att falla ner. Och det blev så.
Sylvia och jag fick en tre veckors semester på ett vackert ställe, som var helt avskillt uppe i Tejeidas bergsbygd, uppe i Santa Lucia på Gran Canaria. Det var lungt där uppe, med sol och en behagfull temprratur, med frukt, vin och sång, som avkoppling. Vi satt en kväll ute i trädgården och betraktade solnedgången och havet, som vi kunde se från den bergstopp, där finkan låg. Jag hade målat hela dagen och nu avslutat ett måleri, som avbildade det landskap, vi kunde se från finkan. Jag målar sällan helt naturialistiskt, men det händer.
Det var ett intressant verk, du har åstadkommit Karl, lite i impresioniastiskt, tror jag? ”Ja varför inte” sa jag, ”inte helt naturialistiskt, men ändå en kopia av denna sköna plats”. ”Det är konst Karl” sa Ulf”. ”Ingen kopia.
Jag har hört ett uttryck som jag gillar” sa Enar... Någon lär ha sagt,”Det är möjligt att kamerans verk ljuger mindre än ett konstverk, men ändå skapas äkta konst i sanningens ögonblik. Jag tror, att ett måleri kan beskriva det vi ser bättre än kamerans bilder”. ”Kanske det” sa jag. Skulle ni trivas på den här ön? Frågade Enar. ”Självklart, vi trivs redan. Dessutom har vi bestämt oss för att sälja gården och emigrera hit till Gran Canaria” sa jag. ”Köp ett hus här nere vet jag!” sa Enars bror Ulf. ”Jag har ett vackert hus till salu här på ön. Det är ett ställe, där det växer upp en apelsinlund, om du kastar ut kärnorna från en apelsin, och det växer en vingård om du spottar ut kärnorna från en klase vindruvor. Den finkan skall du få billigt!” Och så blev det.
Jag sålde gården och alla djuren och flyttade till Gran Canaria. Sylvias hälsa förbättras dag för dag och nu glömmer hon ibland, att hon varit sjuk. Men naturligtvis finns problemen kvar med gifterna och tröttheten, men hon kan i alla fall hålla kroppen igång. Hade det inte varit för bäcken Silkesnörets förgiftade vatten, så hade jag förmodligen aldrig hamnat i Spanien. Då hade vi varit bönder och kanske njutit av den svenska naturen och sluppit Sylvias hälsoproblem. Men nu är det, som det är. Det som kunde blivit en tragedi, blev slutligen något positivt för oss med oanade upplevelser i bagaget.
Sylvia kan inte göra allt hon vill idag, men tros allt ganska mycket, tack vare ett bra klimat. Hon var en gång i tiden duktig gymnast. Hon ser fortfarande ut som en atletisk kvinna. Hon är vacker, som en dröm, trots sin sjukdom. Andra positiva ting är följande. Jag har fått många konstnärsuppdrag här i Spanien. Alla vet vem jag är. Jag har lärt känna många kända personer genom min gode vän Björn Lyng, som var kusin med Tor Hejerdal, den kände äventyraren och författaren, som reste till Sydamerika med en papyrosbåt.
Björn Lyng dog nyligen 82 år gammal. Runt honom fanns många kändisar, som jag lärt känna, människor, som trots sitt kändisskap är enkla, som du och jag. Björn var som ett barn i en gammal mans kropp. Tyckte om att leka. Köpte ett jetflygplan för 14 passagerare, för att vi skulle kunna resa jorden runt och ställa ut målerier. Planet kostade 200.000.000 kronor, otroligt. Jag mins, när vi satt på hans returang i Tauro och de ringde från Concorde i Frankrike och sa, att vi kunde hämta planet. Björn sa, vi sticker dit i kväll! Klockan var halv elva på kvällen.
Han tyckte om att leka och ville ha allt snabbt. Han visste ju, att han inte kunde leva mycket länge till. Han hade lurat döden flera gånger. Haft cancer i lunga och njure. Men blev opererad i Huston Texas och levde sedan tio år utan problem. Han var min elev i måleri och vi hade många trevliga stunder. Vi umgicks dagligen och målade, lagade mat och seglade med hans yatch. En otrolig upplevelse, att från fattigdom hamna i lyxvärlden, som bara finns i skvallertidningarna. Björn var uppfinnare och uppbyggare av stora hotellkomplex, som håller världsklass. Hans byggnadsverk har fått många priser, han har bland annat fått en utmärkelse för sin skapelse av Anfi Del Mar, som anses vara Spaniens mest kompletta anläggning.
Han har även uppfunnit vattenreningsanläggningar, som med solenergi kan omvandla saltvatten till dricksvatten. Han har byggt tankers, som är utrustade med maskiner, som på ett dygn fyller sina tankar med driksvatten och kan sedan gå till vilken plats på jorden, där det finns behov av driksvatten. Smart!
Björn har gett mig stora uppdrag, bland annat att måla världens längsta takmålning, som är inte mindre än 319 meter lång. Måleriet, som finns på lyxhotellet Anfi Del Mar, besöks av en kvarts miljon människor om året, folk från hela världen. Målningen har blivit visad på film, beskrivits i bok och tidningsform på många språk. Den har också fått ett kodnummer i Guinness Rekordbook, men eftersom det är en takmålning på trehundranitton meter, gjord av en enda upphovsman, så måste man först skapa en ny kategori för att bedöma verket.
Måleriet har gett mig många värdefulla kontakter med konstgallerister och samlare från hela världen, vilket lett till, att jag nu är mitt uppe i en internationell karriär med utställningar i många delar av världen.
År 2005 blev jag inbjuden att ställa ut i Norge, när unionsupplösningen mellan Norge hade 100 årsjubeleum. Jag ställde ut i Ullensaker konstförenings regi i Jessheim konsthall utanför Oslo. Jag blev sedan inbjuden till en middag, där alla Nordens kulturansvariga var närvarande och jag blev på så vis involverad i nordiskt kulturarbete genom, att bli inbjuden att ställa ut i Danmark, Finland, på Island, Grönland, Färörana samt i Norge.
Jag höll förra året två utställningar i Nordamerika och planerar ställa ut i New York snart. Dessutom höll jag några visningar i Norge och en mysig utställning i Värmland i Sverige, mitt i den sprakande midsommargrönskan. Underbart. Jag är och förblir en inåtvänd ensling i min värld. Men vad spelar det för roll. Jag är en ensamseglare och ensamseglare utan medtävlare vinner ju alltid eller hur? Jag lever i min egen värld, trots att jag alltid vill ha min älskade Sylvia med mig vid min sida på min resa genom livet. Det är hon som ser till, att jag inte flippar ut helt och hållet. Med hennes hjälp har jag åtminstone haft lite närkontakt med jorden under mina skor. Och jag hoppas, att hon står ut med mig resten av vår tillvaro här på jorden. Kanske för evigt.
Min far lärde mig, att solen kan hjälpa en sjuk kropp att övervinna sjukdom och ljuset är källan till liv. Min far var också mycket noga med, att få i sig vitaminer och mineraler, samt att vila när det behövdes. Han tog alltid siesta mitt på dagen. Det hade han lärt sig, när han var på Cuba. Han lärde mig också uppskatta konst och musik, från extremjazz till klassiskt. Han var sällan hemma under min barndom, men när han kom hem från någon världsomsegling, så fick jag sitta på sängkanten och lyssna till hans historier, medan morsan serverade frukost.
Det var värdefulla stunder, som jag fortfarande kan minnas och glädjas av. Jag tänker ibland på det, som hände på vår gård och den förgiftningsskandal vi drabbades av. Jag hoppas, att dessa miljöbrottslingar sover dåligt om nätterna. Och är dom döda, så hoppas jag, att de inte bara vänder sig i graven när den här boken blir utgiven, utan jag hoppas, att de snurrar som propellrar, när man publiserar detta Silkesnöre.
Idag är miljön en av de viktigaste frågorna enligt många miljöexperter. Må vi aldrig glömma, att det, som vi kallar utveckling, har nått den punkt, som idag anses leda till total utplåning av livet på jorden, denna vackra planet, som gett oss allt. Vad skulle ske, om det inte blev ett stopp av denna utveckling? Vi behöver inget atomkrig. Det räcker med att bara leva som vi nu gör, utan att någon stoppar miljöfördärvet. En livlös planet är, vad som skulle bli resultatet, om ingen kan stoppa människans framfart, om ”det” får fortgå, som kallas utveckling. Utveckling? Utveckling, som leder till globalt självmord.
Men den som har läst Bibeln vet, att det där i Uppenbarelseboken 11:18 sägs, att Gud skall fördärva dom, som fördärvar jorden och det är nog den enda lösningen, på våra miljöproblem på denna planet. Människans egoism är alltför stark för, att man frivillgt skall förändra tingens ordning.
Det positiva, ja vad är det? Jo det, som ännu finns kvar av det goda här på jorden, nämligen kärlek, hav, ljus, värme, frukt och grönsaker och lite rödvin förstås då och då. Allt detta är inte bara bra för hälsan. Det är bra för inspirationen också. Och om man inte kan ändra dåraktiga politikers galna beslut, så kan man åtminstone själv bli miljömedveten och unvika det onda och under tiden njuta av de enkla tingen, som inte fördärvar. Det är nog det enda man kan göra om man lever i en korrumperad värld. Tror jag!
Karl Gustav Thulin